2019 nominerades hon till Augustpriset för sin biografi om Selma Lagerlöf. Anna-Karin Palm är i år aktuell med kriktikerrosade Jag skriver över ditt ansikte.

I år det 30 år sedan du debuterade med romanen Faunen, men du började skriva långt innan din författardebut. Hur blev du en skrivande person?

När jag var fem år lärde jag mig att läsa och skriva och det var då jag insåg att det fanns vuxna människor som hade som arbete att hitta på och skriva ned berättelser. Det tyckte jag lät helt fantastiskt, så jag bestämde mig för att jag skulle bli en författare. Jag älskade böcker och för mig kom läsandet först. Men det hänger tätt ihop, läsandet och skrivandet, och jag är nog lika mycket en läsare som en skrivare. Jag skrev under hela min uppväxt, från små sagor till fantasyberättelser. Mina föräldrar ifrågasatte inte alls att jag skulle bli författare, utan snarare uppmuntrade det.

Vad är det som får dig att vilja skriva, vad går du igång på som författare?

Det kan vara målningar, musik, en ren existentiell fråga eller några människor som plötsligt ploppar upp i huvudet. Landskap. Drömmar. Det är svårt att säga vad det är. Det är någonting som pågår hela tiden, men så ibland tätnar vissa ämnen, miljöer eller frågeställningar. De blir så laddade att man verkligen måste börja arbeta med dem.

Är det någon författare eller konstnär som betytt extra mycket för dig?

Selma Lagerlöf fanns med mig redan i barndomen eftersom hon var min mors stora favoritförfattare. Sedan hade jag en period i 20-årsåldern när jag i princip var besatt av Virginia Woolf. Jag skriver inte alls som Virginia Woolf, men någonting i hennes blick på världen betydde otroligt mycket för mig. Under en kort period i sena 20-årsåldern hade jag tänkt att jag skulle doktorera i litteraturvetenskap. Om jag inte skulle lyckas bli författare så hade jag en reservplan där jag ändå fick syssla med litteratur. Och då hade jag tänkt skriva om Carl Jonas Love Almqvist. Men det blev en roman istället och det var nog bra, för jag tror att jag fungerar bättre som författare än som akademisk forskare.

Apropå Virginia Woolf, en plats som återkommer i dina böcker är just England. Vad är det med England som fascinerar dig?

Den enda utlandsresan som vi gjorde tillsammans i min familj var just till England när jag var elva år. Då campade vi och åkte runt i bil i södra England. Och det var något magiskt med de här landskapen – jag är ju van med Stockholm och Hälsingland – och det här var en helt annan slags natur och miljö. Sedan gick jag ett halvår i en engelsk skola på gymnasiet. Där fanns ett utbytesprogram där man kunde söka stipendier och komma iväg till en skola utomlands, så det gjorde jag. Och det var där det verkligen blev mitt andra hemland. Jag har alltid känt mig hemma i den engelsk-/brittiska litterära traditionen där det finns ett slags berättande som jag uppskattar väldigt mycket.

Du är född i Stockholm men bor nu i Strömbacka i Hälsingland. Kan du berätta om din koppling till Hälsingland?

Min mor kom från Hälsingland och var äldst av nio syskon i en familj som bodde i trakten av Hassela/Bergsjö. Vi hyrde det här huset i Strömbacka första gången då jag var tre år. Något år senare köpte mina föräldrar det och här har jag tillbringat alla mina skollov under hela min uppväxt. Vi flyttade ganska mycket i Stockholm, så det här var den fasta punkten. Det har varit en jätteviktig plats för mig i hela mitt liv. Nu bor vi här permanent, jag och min man, sedan 2019.

Hur ser din skrivprocess ut?

Det tycker jag är så svårt att svara på, för det är så olika! Det beror också på de yttre villkoren. Perioder av mitt 30-åriga författarliv har jag kunnat leva som författare mer eller mindre på heltid, men andra perioder har jag varit tvungen att göra ganska mycket brödjobb och haft mindre tid för att skriva.

I början av ett projekt kan arbetet ofta ske bortom skrivbordet, man måste gå långa promenader och fundera eller ligga i trädgårdssoffan och glo. Det är ett sorts inre mumlande som måste pågå innan man kommer fram till själva skrivakten. Och sedan, ju närmare slutet jag kommer, sitter jag hela långa pass och bara skriver.

2019 kom din biografi om Selma Lagerlöf som nominerades till bl.a. Augustpriset. Du har berättat att Selma betytt mycket för dig, men hur kom det sig att du skrev en biografi?

Det var från början en fråga från bokförläggaren Eva Bonnier. Hon ringde upp mig en dag och frågade om jag inte ville skriva en ny biografi om Selma Lagerlöf. Jag hade aldrig tänkt tanken själv, men jag insåg snabbt att det där kunde jag inte tacka nej till! Det var enormt roligt och väldigt krävande, men jag känner att jag lärt känna Selma Lagerlöf och hela den tid hon levde och verkade i på ett mycket djupare sätt.

Parallellt med arbetet med selmabiografin skrev du din senaste bok, en autofiktiv bok om din mamma.

Jag använder inte riktigt ordet ”autofiktiv” om boken, för det finns ingen fiktion i den egentligen. Jag har försökt att vara så uppriktig och sann som möjligt, sedan är det klart att det aldrig finns en sanning. Det här är min bild av min mor och vår relation och min uppväxt. Det började med att min mor fick diagnosen Alzheimers sjukdom och redan från början dokumenterade jag hennes sjukdom. Det var först ett försök att skildra sjukdomsförloppet för min egen skull. Skrivandet är ju mitt sätt att försöka förstå och bearbeta saker.

Men när jag skrev på det liksom växte det. Jag tyckte också att hennes livsöde var värt att berätta. Ju mer jag skrev, desto mer insåg jag att jag inte kunde skriva om henne utan att också skriva om mig och om vår relation. Även om det alltid fanns kärlek i grunden så var det inte en enkel relation. Så det blev också ett behov att försöka sätta ord på det.

När man skriver om sig själv och sin familj, väger man orden mer noga? Funderade du mer på vad du skrev?

Ganska tidigt i skrivprocessen bestämde jag mig för att om jag alls ska göra det här så måste jag försöka vara så uppriktig som möjligt. Jag måste även skriva om det som är svårt. Men för att kunna skriva om de här såriga starka känslorna i relationen mor/dotter, så valde jag en form som är ganska sparsmakad och saklig. Jag kände nog aldrig att jag bromsade mig själv av någon slags hänsyn. Jag tänkte: nu skriver jag det här, sedan får vi se vad jag gör med det.

Det var först mot slutet som jag bestämde mig för att det här är nog en bok som kan betyda något för andra människor och som jag ska publicera.

Har du något nytt skrivprojekt på gång?

Det har jag i princip alltid, men det brukar jag inte vilja prata om förrän det blir lite tydligare. Men det pågår och nu blir utmaningen att hitta tiden. Det är en ganska fullbokad höst, men man hittar små gläntor där man i alla fall kan få något gjort!

Avslutningsvis: vilka råd du vill du ge alla som när författardrömmar och vill komma igång med sitt skrivande?

Det första rådet knyter jag ihop med det jag sa i början av den här intervjun, och det är att läsa väldigt mycket. Jag tror att man hittar och slipar sin röst genom att ta spjärn mot andra. Läsandet tror jag är helt grundläggande.

Det beror ju på hur långt man kommit i sitt arbete, men jag tycker att skriva dagbok är en väldigt bra övning. Om man låter dagboken vara en pliktfri plats, inte tänka att ”det här ska bli bra” eller att det ska bli publicerat i framtiden, så kan man öva sitt sätt att formulera sig. Det blir som en övningsbok som skärper ens själviakttagelser och iakttagelser av världen.

Foto: Moa Karlberg

(Texten om Anna-Karin Palm publicerades i september 2021)