Du har jobbat med ord och skrivande både som författare och i ditt tidigare yrkesliv. Hur blev du en skrivande person?

Det har jag alltid varit. Jag lärde mig läsa tidigt och var väldigt förtjust i berättelser och i berättande som barn. Det var någonstans där lusten att skriva också väcktes, av att jag tyckte så mycket om att lyssna till och läsa sagor själv. Det första jag sa när mina föräldrar frågade vad jag ville bli när jag blev stor, det var författare. Sedan fick jag ganska tidigt klart för mig att författare inte var något man bara blev, det fanns ingen skola man kunde gå. Så jag siktade in mig på journalistik i stället, sedan ändrades det längs vägen till att bli medie- och kommunikationsvetenskap.

Jag har alltid haft skrivandet som en bas i det jag jobbat med – jag har arbetat med kommunikation, bland annat som copywriter. Hela min utbildning och mitt yrkesliv har handlat om skrivande, med någon slags dröm om att någon gång kunna skriva skönlitterärt. Fast jag har tagit kringelkrokar dit.

Vad var det som fick dig att börja skriva skönlitterärt?

Jag har skrivit för skrivbordslådan sedan jag var i tjugoårsåldern. När jag sedan var föräldraledig med mitt andra barn gick jag en skrivarkurs på Västerbergs folkhögskola som hette Skriv färdigt din roman. Jag hade en påbörjad roman som jag skrev färdigt under kursen, men jag gjorde aldrig något av den. Jag har nog varit lite feg – jag har haft en väldig respekt för författaryrket och för skrivande människor – så jag har inte vågat satsa. Inte förrän 2017, då tidningen Skriva hade en tävling tillsammans med Storytel. Första priset var att man kunde få chansen att skriva en ljudboksserie i tio avsnitt och uppdraget var att skriva en pitch på en idé för serien och det fick max vara en A4-sida. Då tänkte jag: en sida vågar jag väl skicka in! Så jag skrev ned en bokidé som jag hade haft ganska länge, skickade in den och kom tvåa i tävlingen och vann ett par hörlurar. Den var ju kul ändå, att bli tvåa, tyckte jag. Men så gick det en månad och en förläggare från Storytel ringde upp och sa: vi gillade din idé så himla mycket, så vi undrar om du ändå skulle vilja skriva en synopsis och ett första avsnitt på en serie. Och den chansen tog jag direkt! Det var Gäddsimmerskan.

Så det började genom en tävling, det var det som fick mig att våga ta klivet.

Gäddsimmerskan och uppföljaren Gäddsimmerskan och bryggmästarens kärlek hör hemma i feelgood-genren. Vad var det som lockade med feelgood?

När jag skrev Gäddsimmerskan visste jag faktiskt inte att det fanns en genre som heter feelgood. Jag visste inte att det var det jag skrev heller. Jag har alltid varit intresserad av människor och mänskliga relationer, hur vi är och varför vi säger och beter oss som vi gör. Jag är helt enkelt väldigt karaktärsintresserad, det var det som var min utgångspunkt. Jag tänkte aldrig: vad är det här för genre? Det var Storytel som sa att Gäddsimmerskan är en klassisk feelgood-roman.

När Gäddsimmerskan kom ut var det i ljudboksformat. Hur var det att skriva för ljudbok? Tänkte du på det överhuvudtaget?

Jag blev medveten om det längs vägen. Jag skrev ju på det sätt jag skriver, men jag hade en förläggare på Storytel som jag bollade texten med. Då fick jag lära mig sådana saker som att man måste tänka på att folk som lyssnar på ljud kanske håller på med annat samtidigt och att det därför kan vara svårt att exempelvis ha olika tidsplan som löper parallellt. Men ljudboksskrivandet visade sig passa mig bra, för jag skriver väldigt dialogdrivet och gillar ett ganska rakt och enkelt berättande. Jag kände aldrig att jag behövde anpassa mig till ljudformatet. Det kom sig naturligt.

Innan vi lämnar ämnet måste jag fråga om de här gäddorna som är väldigt centrala för historien i Gäddsimmerskan. Finns de på riktigt?

Dom finns inte på riktigt… tror jag! Idén till det hela fick jag när min man hade stött ihop med en gammal kompis som varit på svensexa. Någon uppe i Dalarna hade några gäddor i en damm på sin gård som brudgummen hade fått simma med. Då började jag fundera, vad är det för människa som har en damm med gäddor? Där någonstans började idén till Kent att växa fram, även om han som karaktär är helt påhittad. Men precis innan jag skulle ge ut serien googlade jag efter den där gädd-dammen i Dalarna och det har i alla fall funnits en sådan. Och det sjuka var att ägaren tydligen också hette Kent i förnamn! Men det är inte han som person, eller just den dammen, som är med i boken.

Apropå Hofors och Gävleborg: vad har du för relation till det lokala? Har det haft någon betydelse för ditt skrivande?

Ja, det skulle jag säga att det har. Jag är väldigt förtjust i bruksorten som plats, i det lilla brukssamhället. Jag är uppvuxen i Hofors och bruksorten är den miljö som funnits runt mig större delen av mitt liv. Jag tycker att det finns något väldigt intressant och fascinerande med de små samhällena som har en stor arbetsgivare i centrum. Samhällets alla delar finns där, men i mikroversion. Gäddsimmerskan utspelar sig ju i ett litet brukssamhälle som heter Hanfors. Och min kommande bok, som släpps i juni, utspelar sig på ett ställe som heter Forshammar, också ett brukssamhälle. Det är helt klart viktiga och kära miljöer för mig.

Hur ser din skrivprocess ut?

Jag är väldigt strukturerad och tycker om att ha ordning och reda när jag skriver. Jag jobbar mycket med att förbereda och göra en tydlig synopsis, så att jag vet innan vad det är som ska hända i historien. När jag har det klart för mig, sätter jag mig och skriver ganska snabbt och rakt igenom. Sedan bearbetar jag texten om och om igen, i hur många vändor som helst. Men för mig är förarbetet viktigt. Ju bättre jag gjort det, desto lättare går det att skriva.

Har du några skrivande förebilder eller någon författare som betytt mycket för dig i ditt skrivande?

En författare som följt med mig och som jag älskar är Bodil Malmsten, även om hon är poet och ligger långt från mig genremässigt. Hon har även varit en inspiration för mig i mitt skrivande som copywriter. Hon har ett fantastiskt sätt att skriva avskalat men ändå så… köttigt! Jag älskar verkligen hennes sätt att skriva med mycket humor, ofta med en twist och med en svärta. Annars läser jag en väldigt blandad kompott, gärna svenska författare eftersom jag tycker om att läsa på originalspråk. David Sedaris läser jag också gärna, jag älskar hans humor.

Nu har du skrivit kontrakt med förlaget Polaris för en kommande romantrilogi där första delen kommer ut i sommar. Kan du berätta mer om den?

Boken heter Kan innehålla spår av Tommy Roos och utspelar sig i det lilla brukssamhället Forshammar med en fabrik i centrum. Tommy ska precis fylla 50 år och det händer saker i hans liv som gör att han tvingas stanna upp och fundera över tillvaron. Jag har alltid varit fascinerad av valen vi gör i livet. Att välja någonting som där och då känns som ett litet beslut, men som sedan visar sig få väldigt stor effekt, kanske till och med för kommande generationer. Det är också temat i den här boken: vad tänkte jag att det skulle bli och vad blev det? Tommy är den här typen av person som jag tror många av oss mött någon gång, den där som allting gick så himla bra för, som var snyggast och bäst och som världen låg öppen för. Men för Tommy, precis som för många andra, så är den där känslan av framgång och odödlighet inte något som varar för evigt. Det här är den första boken i en trilogi av fristående delar. Det som håller ihop dem är platsen Forshammar, där de utspelas.

Jag tänker på Tommy och på den ivrige entreprenören Kent. De är två typer av män som säkert många känner igen och som, om man ska vara lite allvarlig, tiden har sprungit ifrån. Varför ville du skriva om dem?

Jag vet faktiskt inte [skratt]! Jag har också funderat på det. Jag tror jag lockas av det här med att saker inte riktigt blir som man tänkt, det sorgliga i det. Jag tror inte att det är en situation som bara män i glesbygden hamnar i . Men männen är kanske lite överrepresenterade i den gruppen där man på något sätt ”blivit kvar”. Det finns också statistik som visar att fler män än kvinnor blir kvar på de mindre orterna, så jag är väl inte helt ute och cyklar. Men för mig är det också viktigt att visa att människor inte bara ”blir kvar” i småsamhällena, som man kanske lätt kan tro ur ett storstadsperspektiv. Många väljer att bo på mindre orter för att man älskar det och det är jätteviktigt att skildra, tycker jag.

Första delen kommer i sommar – hur är det med de andra delarna?

Den andra delen håller jag på att skriva just nu. Och då är det inte en man i huvudperson, det är en kvinna. Dock runt 50 år – jag verkar gilla det här med 50-åringar!

Finns det någon genre du skulle vilja testa eller utforska?

Nej, jag tänker inte genremässigt. Jag tänker bara på vad det finns för historier jag vill berätta och sedan får man se vad det blir. Jag har dock väldigt svårt att se att jag skulle skriva spänningslitteratur och deckare. Det har att göra med att jag är så himla lättskrämd som person, så jag skulle nog inte klara av det.

Vad har du får råd till de som har författardrömmar och vill börja skriva?

Det är väl det klassiska: skriva, skriva, skriva! Att få ur sig text, om det så är att skriva ett låtsasreportage eller skriva poesi. Om jag går till mig själv, innan det lossnade och innan jag var med i den här tävlingen, kunde jag ibland nästan glömma bort att vad det hela handlar om är att berätta en historia. Många gånger upplevde jag att jag kunde fastna i hur det skulle skrivas, hur långt det skulle vara, hur det skulle läggas upp. Fundera i stället noga på vad är det för historia du vill berätta och ta det sedan därifrån.

Foto: Joel Nilsson

(Texten om Cecilia Klang publicerades i mars 2022)