Du debuterade 2014 med Ensamfjäril. Hur kom det sig att du började skriva?

Jag har alltid älskat att skriva, ända sedan jag lärde mig hålla i en penna. Som liten var jag både blyg och tillbakadragen och tyckte därför att det var lättare att uttrycka mig i skrift. På svenskalektionerna när vi hade uppsatsskrivning skrev jag tio A4 när mina klasskompisar skrev en. Min svenskalärare på gymnasiet tyckte att jag borde bli författare men där och då lät det som en ouppnåelig dröm. Svenskaläraren sådde dock ett frö och jag drömde vidare. Det skulle dröja till min andra mammaledighet 2012 innan jag gjorde verklighet av drömmen.

Du kallade Ensamfjäril för ”erotic crime”. Men på sistone har sexskildringarna blivit alltmer nedtonade. Kan du utveckla?

Ensamfjäril gavs ut på hybridförlaget Hoi. Den hade explicita erotiska scener invävda i deckarhistorien. Förlaget tyckte det var toppen och ville lansera en ny genre - erotic crime. Att krydda med erotik ger möjlighet att spetsa intrigerna och fördjupa karaktärerna, tycker jag. När jag gjorde det fick jag mycket uppmärksamhet med den nya genren och fick många möjligheter att få komma ut och prata om mina böcker. Däremot märkte jag att det blev lite väl mycket fokus på det erotiska och det jag brann för var ju kriminalhistorien. Därför är sexet numera nedtonat.

Vad är det som gör att du känner dig så hemma inom deckargenren?

Jag har alltid varit fascinerad av brottsutredningar och mysterium. Jag och min familj plöjde deckarserier på tv när jag var liten, min pappa följde alltid medierapporteringen av olika aktuella mordutredningar och jag hängde på för att försöka ta reda på hur allt hängde ihop och vem som var gärningsperson. När jag var fjorton kom jag i kontakt med Kurt Wallander för första gången och fascinerades över Henning Mankells sätt att skriva. Intressanta karaktärer, spännande intriger och samhällskritik i en härlig blandning. Då blev jag såld på genren på riktigt.

Det var ett tag sedan du flyttade från Hudiksvall. Men du verkar alltid återvända dit litterärt. Berätta lite om din relation till vårt län.

När jag började skriva fick jag rådet att välja en miljö jag kände till för att inte behöva göra så mycket research kring det. Jag är född och uppvuxen i Forsa utanför Hudiksvall och jag upptäckte att Hudiksvall är den optimala deckarstaden! Där finns många varierade miljöer att förlägga intriger i - en stadskärna, en hamn och en kustremsa och skärgård, en vacker landsbygd, djupa skogar och sjöar, och dramatiska blånande berg.

Platsen har blivit som en huvudperson i många deckare. Anna Jansson skriver om både Gotland och Örebro. Viveca Sten skriver om Sandhamn och Jonas Moström om Sundsvall. Du skriver givetvis om Hudiksvall. Hur viktig är orten i en deckare tycker du?

Orten och dess egenskaper kan absolut fungera som en egen karaktär i historierna och ger definitivt en fond till berättelsen med de olika miljöerna. Hudiksvall är ju en relativt liten stad. Vissa som vuxit upp där väljer att bo kvar, andra väljer att flytta till andra städer för att utbilda sig och skaffa jobb, och vissa av dem blir sedan hemvändare och flyttar tillbaka. När man flyttar tillbaka tvingas man konfrontera sitt förflutna, något som kan vara användbart i intriger.

Din bok Snöfall och längtan sticker ut lite i ditt författarskap. Berätta lite om den.

Jag fick en förfrågan från Vilja förlag om att skriva en lättläst romance för vuxna. Jag tyckte det var intressant och utmanande att skriva i en ny genre och på ett sätt där orden inte får vara längre än sju bokstäver utan att tappa i handling och spänning. Boken handlar om två personer som hamnar ensamma i en öde stuga och överraskas av en snöstorm och strömlöshet. Trots att de inledningsvis inte gillar varandra tvingas de samarbeta för att klara sig. Att skriva lättläst är något jag gärna gör igen vid tillfälle.

Varifrån får du idéerna till dina böcker?

Idéerna kan komma från alla möjliga håll. Från en tidningsartikel, en person jag möter, ett samtal jag råkar höra... Idén till Mörkret under ytan fick jag när en bekant till mig berättade om när han varit ute och dykt och hittat en båt som gått på grund. När han dök vid båten överraskades han av en annan dykare och reagerade på hans aggregat. Det hade ett slutet system som inte släppte ut några bubblor, ett sådant som militärens attackdykare har. Det fick min fantasi att skena och jag utvecklade handlingen och karaktärerna.

Som ung drömde du om att bli polis, men en knäskada satte stopp för din ansökan till Polishögskolan. Är deckarförfattare det näst bästa valet?

Fördelen med att vara författare är ju att man får skapa sitt eget universum och befolka det med de karaktärer man vill. Jag kan ju också välja vilka teman jag vill göra research kring och utforska i böckerna och jag kan skapa de mordfall jag vill och grotta i hur de ska utredas och klaras upp. Så ja, det är nog näst bästa yrkesvalet! Därtill har du gift dig med en polis. Brukar du bombardera honom med frågor? Haha, ja det gör jag. Och om han inte kan svara på frågorna har han nära kontakt med andra inom myndigheten som kan svara på frågor. Min man får också alltid läsa igenom manuset för att faktagranska det innan det går till tryck.

Förutom att du drömde om att bli polis har du haft ett annat yrke få deckarförfattare haft, nämligen som modell. Du har bland annat varit Fröken Medelpad. Är det roligare att vara deckarförfattare än modell?

Ja, jag är en kreativ och fantasifull person som älskar att skapa karaktärer och historier. Det kan man inte utveckla i modellyrket. Hahaha.

Vilka författare eller andra kreativa människor inspireras du av?

Jag har inspirerats mycket av Henning Mankell och hans sätt att skriva, men också av flera andra kvinnliga deckarförfattare som Anna Karolina, Sofie Sarenbrant och Emelie Schepp,

Har du något skrivprojekt på gång just nu?

Just nu planerar jag nästa historia som jag ska skriva. Det är en idé som jag burit på i fem år och nu behöver den få utrymme att utvecklas och komma ut. Parallellt med detta kommer jag att spåna på del nio i Rokkaserien.

Vad gör du när du inte är författare?

Jag tillbringar så mycket tid som möjligt med min familj och utöver det spelar jag padel fyra till fem gånger i veckan, och försöker dressera familjens miniatyrbullterrier Rut.

Om man skulle tvinga dig att uppge någon favorit av allt du hittills åstadkommit, vad skulle du säga då?

Mörkret under ytan som kommer ut nu i april är min bästa hittills. Jag älskade att skriva om de här karaktärerna, både protagonisten och antagonisten. Annars är en personlig favorit Slaktaren, jag hade alltid velat skriva en story som utspelades i Dellenbygden som är en av de vackraste platser jag vet med djupa hälsingeskogar, stora sjöar och älgjakt. Jag tycker också att jag lyckades bra med att konstruera intrigen i den och karaktärer man bryr sig om.

Avslutningsvis vilka råd vill du ge till alla med författardrömmar?

Att skriva för att man verkligen älskar att skriva, inte för att man tror att man ska tjäna stora pengar på det, annars kan det bli tufft att orka. Man behöver vara beredd på att lägga ner mycket jobb, inte bara på att skriva själva historien, utan också på att sälja och marknadsföra den, oavsett vilket förlag man är på. Och så vill jag ge rådet om att inte ge upp, även om man stöter på motstånd, att våga tro på sin historia.

Fotograf: Ola Axman

(Texten om Gabriella Ullberg Westin publicerades i april 2022)