Berglin, Jan och Maria
Vi har skapat serier, texter och sådant tillsammans ända från början. Däremot har samarbetet sett olika ut beroende på tid och hur våra liv sett ut just då. När vi en gång började på Ergo gjorde vi illustrationer båda två. Ur de som Janne gjorde dök småningom de figurer upp som förekommer i Berglins idag. Tidigare hade de uppstående öron eller en typ av korta horn och var mer djurlika.
Hur kom det sig att ni ens började skapa serier. Och varför just serier?
Vi har vuxit upp med serier och alltid läst serier. Som till exempel tidningarna Kalle Anka & co., Knasen och Agent X9. Som unga köpte vi ofta seriealbum, gärna franska som till exempel album av Claire Bretécher (De frustrerade) och Gérard Lauzier (Sånt är livet). På kvällarna kunde vi sitta och dricka te och skicka teckningar av figurer i udda situationer mellan oss och hitta på repliker åt den andre. Serier var helt enkelt en självklar del av våra liv.
Många av era serier är generella. Men emellanåt dyker det upp framför allt Gävle-relaterade saker. Berätta lite om er relation till Gävle.
Maria är infödd Gävlebo, Janne är från Valbo. Valbo är ju väldigt nära Gävle, men det har alltid varit lite eget. Men det är klart att Gävle dyker upp i våra serier ibland. Vi bor ju här! Och Valbo har också dykt upp då och då, mest i samband med Jannes minnesbilder från barndomen där. Vi har också bott i Uppsala och Bollnäs, men bestämde oss för att flytta "hem" igen för drygt trettio år sen när vi väntade vårt första barn.
Hur får ni inspiration till era serier. Jag har förstått att ni plöjer tidningar. Men mera? Har ni alltid ”satirglasögonen” på er när ni är ute på stan?
Vi har alltid våra öron och ögon öppna. Kanske är det lite jobbigt för våra vänner. De vet förstås att vi aldrig skulle lämna ut någon. Annars är det mycket riktigt tidningar och all annan form av media som radio och TV.
Vi rör oss mindre ute i samhället nu på grund av corona, vilket är trist. Men man få anpassa sig. Vi ser faktiskt en del från bilfönstret när man är ute och åker. Märkligt nog har vi fått många uppslag när vi kört genom rondellerna här i Gävle. Faktiskt de mest udda av uppslag.
Berätta lite om skillnaderna mellan serierna Berglins och Far och jag.
Far och jag är en stripserie vi gjorde för ett antal år sedan. Den publicerades i flera tidningar men är nu nedlagd. Den kretsade nämligen runt livet med en ensamstående pappa och en son som växte upp och blev tonåring. En del av inspirationen kom från vår son. Med tiden blev han vuxen. Och vi kände att vi då var färdiga med den serien. De andra serierna vi gör är nog främst att likna vid samtidskommentarer. De tar upp allt möjligt som händer runt omkring oss och i världen.
Har ni något skrivprojekt på gång just nu? Eller ni är kanske konstant produktiva i och med att ni gör serier?
Ja. Vi har tre deadlines i veckan. Vi gör två enrutor (serier som får plats i en eller ibland två rutor) och en fyrruta (en serie som är uppdelad på fyra rutor, separata eller temabundna). Så vi håller på jämt. Vi samlar idéer, pratar, kommenterar och skrattar. Och diskuterar högljutt ibland.
Hur ser er skrivprocess ut?
Vi har oftast en idé. Eller ett tema, lite lösa anteckningar och liknande. Sedan sätter vi oss måndag förmiddag och har möte. Eftersom det bara är vi två är det ett litet möte. Utifrån dessa mer eller mindre lösa idéer bestämmer vi vad vi ska göra, vi kollar om vi till exempel har en bra rubrik, eller om vi ska fortsätta tänka fritt. Och sedan ska idéerna ritas ut. Janne ritar gubbarna och Maria laverar med tusch eller lägger akvarellfärg
Ni har en omfattande produktion bakom er. Om man skulle tvinga er att uppge någon favorit. Vad skulle ni säga då?
Nej, det går nog inte! Vi har gjort så himla mycket. Men man blir väl glad när man bläddrar igenom någon äldre bok vi gjort och fortfarande skrattar. Då känns det bra. Som att det man gör håller.
Avslutningsvis, vilka råd vill ni ge till alla med författar- och/eller serietecknardrömmar?
Det är svårt att ge några generella råd. Alla måste nog utgå från sin specifika vilja och drivkraft. Men när man vet vad man vill säga och hittar en form för det som känns rätt har man i alla fall har en bra start. Sen är det så mycket annat som spelar in, som vilken marknad man ger sig in i, och hur mycket tid och ork man har att lägga ned på det.
(Texten om Jan och Maria Berglin publicerades i december 2020)
Fotografi: Annika af Klercker (svartvitt foto) och Stina Berglin (färgfoto)
