Hur började ditt skrivande?

Min mamma växte upp i Hälsingland, men fick som så många i hennes generation lämna barndomshemmet och fara till storstaden för arbete. Hennes hjärta skulle dock för evigt vara kvar i Järvsö. Vi bodde i en arbetarstadsdel utanför Stockholm och kommunikationen med Järvsö var brev. De kom nästan lika ofta som vi nu självklart skickar digitala meddelanden mellan våra familjemedlemmar. När brev kom från mormor lästes det upp för hela familjen.

Jag kan tänka att mitt författarliv startade där. Att skriva var naturligt, att berätta om stort och smått men också om saker som kunde få mammas röst att brytas vid läsningen. Kanske förstod jag inte varför, men att det var orden som berörde, gick in i mig.

När jag om somrarna vistades hos farmor medan mamma och pappa var kvar i stan var det självklart att skriva brev själv – och få svar. Att läsa böcker var självklart, jag är årsbarn med Pippi och fick växa upp med Astrid Lindgrens verk, ingen dålig start på ett författarliv.

Under skoltiden var skrivande och litteratur mina favoritämnen men jag hade aldrig nån tanke på att bli författare.

Hur blev skrivandet ett yrke och varför började du skriva just för barn?

Som ung vuxen var jag socialt och politiskt engagerad och kom att arbeta med en större grupp människor som ville förändra samhället. Vi bodde tillsammans och många av oss hade små barn.

Vid läggningen av barnen gjorde vi egna sagor. Barnen berättade och vi skrev och ritade. Det blev ofta roliga, allvarliga, knäppa berättelser. Ibland tog de slut mitt i eftersom författarna somnade. Men de blev vårt universitet och starten på barnboksarbetet. Vi lärde oss att förstå vad som rörde sig i deras huvuden och på vilket underbart sätt de gestaltade det.

Tillkomsten av våra sånger har också med barngruppen att göra. Vi vuxna sjöng ofta tillsammans på den tiden och när vi samlade barnen var det roligt att sjunga med dem. När den stora björken hade fallit en stormig natt och landat över hela gården var det en förstasideshändelse i barnens värld. Såna händelser krävde en visa. De små berättade med rörelser om mörkret, vinden och ljuden.

Så småningom hade vi skaffat oss en hel kappsäck med visor och sagor och vi for till Stockholm för att se om vi kunde få dem utgivna. Det kunde vi och under några år gjorde vi både radio, tv och böcker. Sångerna var inte lika lätta att få utgivna. De ansågs inte kommersiella nog. Vi byggde en studio och började producera själva. Kanske beror visornas långa liv på att de så mycket har hämtat stoff från barnen själva.

Allt material vi samlade då och arbetet med sångerna och skivproduktioner ledde så småningom till att vi fick erbjudandet att göra en ”melodiradio” för barn. Det fattades bara några som ”skulle prata mellan låtarna”, som man uttryckte det från Sveriges Radio. Vi hade då gjort våra två första skivor som hette Min lilla kråksång respektive Mamma Mu och vi tänkte att en ko och en kråka vet alla hur de ser ut. Vi skrev manus på nätterna och spelade in radio på dagarna, programmen sändes nästan direkt i barnradion, varje vardagsmorgon.

Det märkliga var att figurerna Mamma Mu och Kråkan tog gestalt omedelbart. Jag gjorde Mamma Mus röst och vår trogna musiker som varit med på alla låtarna, Anders Ågren, gjorde Kråkan. Vi hade otroligt roligt, musiken var invävd i manus och programmen fick enormt genomslag. Inte bara hos barn. ”Du ska veta, det rangeras inga tåg på Gävle station klockan åtta. Då lyssnar alla på Mamma Mu” var en kommentar.

När sen Sven Nordqvist kom in i bilden och illustrerade böckerna som följde klev Mamma Mu ut i bokvärlden inte bara här hemma, utan i många länder. Sven kan obegripligt väl gestalta deras karaktärer och känslor och dessutom lägga till en stor portion humor.

Tomas och du levde ihop i tjugo år och samarbetade under en ännu längre tid. Hur var det att börja skriva igen när du inte längre hade honom vid din sida?

Tomas gick hastigt bort 1996 och ett långt skapande liv tillsammans tog tvärt slut. Jag trodde då att våra figurer inte skulle överleva när en av oss var borta. Jag flyttade från Sandviken som varit vår och Mamma Mus trygga hemvist i många år. Mamma Mu blev nog kvar, tänkte jag. Hon måste ju kunna gå på badhuset och Kråkan vill åka till grillen i Gävle.

Men efter några år, sitter jag på en varm balkong i Spanien, med ett arbetsstipendium och en ny älskad livskamrat vid min sida. ”Jag hör att du skrattar så gott, vad är det du läser?” frågar han. Jag skulle arbeta med en text men hade också tagit med mig några av de gamla manusen från Mamma Mu-radioprogrammen. Jag insåg då och där att de inte alls var döda utan levde i allra högsta grad på sitt knasiga och kärleksfulla vis. Mig förutan. Det var jag som hade dött en tid men nu kommit tillbaka till livet. Så underbart och finurligt är det med kärleken. Jag tog upp skrivandet om dem igen.

Har du någon förebild i ditt skrivande?

Jag har yttersta respekt för de författare som kan ta barnen på allvar, i text och bild. Att skriva så barnen kan omfatta texten och samtidigt servera nytt stoff till deras språkutveckling, att se deras perspektiv, att kunna bibringa dem humor. Att ta upp viktiga ämnen, på ett språk som får dem att känna igen sig och bli bekräftade. Barbro Lindgren förstås, Anna-Clara Tidholm, Emma Adbåge. Och det finns så många yngre barnboksskapare som på olika nyskapande sätt ger bilderboken verkshöjd.

Vad tycker du själv om att läsa?

Som den åldrande kvinna i Sverige jag är bevakar och läser jag gärna svenska författare, men lika gärna politik från idag och romaner från alla tänkbara kulturer. Jag har på senare tid börjat läsa om gamla favoriter; Sara Lidmans Jernbaneserie, Kerstin Ekmans Vargskinnet, Marlene van Niekerks Agaat, funderar på Hilary Mantels trilogi om Henrik VIII. Senaste läsningen var Peter Fröberg Idlings stillsamt fasansfulla Pol Pots leende. Nu väntar födelsedagsönskningen Fri av Lea Ypi.

Av dina egna skapelser – har du någon favoritbok eller favoritfigur?

Det är kanske som att fråga föräldrar om vilket barn som ligger närmast hjärtat. Kanske det är det där barnet som haft svårigheter eller givit dig oro? I alla fall så älskar jag mitt bok-barn Vina Vina - pojken som är på låtsas men ändå på riktigt. Ett förskolebarn utan dagis, utan galonbrallor men bara en poncho om vintern och som bor i en liten husvagn. ”Var är mamman?” undrade ett barn allvarligt. Vina Vina är som alla förskolebarn nära marken och sysslar med pinnar, stenar och vattenpölar. Dagspöket är också ett av mina kärleksbarn. Han som inte syns på natten så han i stället får spöka på dan. Och ingen blir rädd för ett spöke på dan, eller hur? Jag fick nyligen ett brev från Gustav, sex år, som erbjöd sitt hem och sin säng åt Dagspöket, som är hemlöst. Gustav tyckte så synd om Dagspöket.

Du intresserar dig mycket för ”växet”, barns och växters. Det visar sig i alla dina barnböcker, men också i dina böcker för vuxna, ”Leka lite grann” och ”Sent i september”. Vad är ”växet” och varför är det fascinerande?

Jag använder det där barnsliga uttrycket för jag hittar inte något bra svenskt ord för vad jag menar. När man ser ett förskolebarn förflytta sig på slät mark (utan full mundering vinterkläder), så HOPPSAR de. Livet liksom bara spritter ur dem. De kan skratta åt nästan vad som helst, det är som om själva livet bara bubblar i dem. Att se sina barn, eller ännu hellre sina barnbarn (man ser dem lite mer på avstånd), veckla ut sig på den där väldigt korta tiden från liten bebis till treåring till sjuåring och så pang har de 43 i skor! Man måste ju häpna och glädjas! Åt själva växet.

Jag bor på landet. Sommartid, som nu när jag sitter under päronträdet med laptoppen i knät, lever jag så gott som heltid utomhus. Jag odlar; grönsaker för mat och blommor för själen. Att sköta en stor trädgård och stor tomt ger hur mycket arbete som helst, men också möjlighet att se detta med växet. Hur in i norden fort det går! Hur fort går livet? Lika fort som månen vandrar på himlen. Hur fort växer en bönstronk på en dag? Jättefort. Hur lång tid tar det att få en ätlig purjolök? Mycket längre tid än bara att gå till affären. Och varför har den största och maffigaste vallmon det allra minsta fröet? Och därtill det tunnaste silkesblad till blomma? Hur är det möjligt? Det jag menar med mitt intresse för växet är att jag blir gladare om jag får en planta som jag kan följa när den utvecklas än om jag får en färdig blomma i full prakt. Konstigt, va?

Har du något till tips till den som drömmer om att skriva barnböcker?

Nej. Alla berättelser behövs, om de är allvarligt menade.

Skriver du på något idag?

Skrivande pågår hela tiden, ibland bara i huvudet eller längre ner i kroppen. Ibland några ord på papper, ibland redan på Sven Nordqvists ritbord.

Fotograf: Mimmi Nordin