Karl Rune Nordkvist

Karl Rune Nordkvist (1920-1997) var en mycket produktiv författare som skildrade den halvfärdiga välfärden, fattigdomens betydelse och det sociala arvet. Han var en småfolkets försvarare och talesman som satte ljuset på den grå vardagen. ”Det finns så många människor som är skrämda till tystnad, människor som aldrig kommer till tals i det här samhället, det är dem jag vill lyfta fram i första hand.”

”Det finns så många människor som är skrämda till tystnad, människor som aldrig kommer till tals i det här samhället, det är dem jag vill lyfta fram i första hand.” säger Karl Rune Nordkvist om sitt skrivande i Jonas Simas film Jag skriver inte för att behaga.

Om författaren

Karl Rune Nordkvist föddes i torpet Stumpens i Ramsjö vid stranden av sjön Hennan i nordvästra Hälsingland. Hans föräldrar flyttade dit från Stockholm 1918 och det var hans farfar, som var banmästare i Ramsjö, som hade köpt torpet. När Karl Rune Nordkvist var elva år gammal flyttade han med sin stora familj till Bollnäs och där blev han kvar till sin död. 

Som ung under 1930-talets depression hankade han sig fram som korv- och glassförsäljare, gatsopare, mjölkkusk, smed och sågverksarbetare.  Efter att ha varit inkallad i tre år under kriget, fick han fast arbete vid SJ och blev med det tredje generationen järnvägsarbetare. 

Under skoltiden i Bollnäs blev han bänkkamrat med en annan blivande författare, Åke Wassing. Men det var Karl Rune Nordkvist som vann första pris i en uppsatstävling. Han skrev om Karl XII och priset bestod av ett tidningsurklipp om krigskungen själv. I slutet av 1930-talet och i början av 1940-talet började Karl Rune Nordkvist skriva på allvar, och det var som arbetarförfattare han skulle bli känd. Han var inspirerad av de svenska arbetarförfattarna, bland annat Eyvind Johnsson, och även av den danska författaren Martin Andersen Nexø och de ryska författarna Nikolaj Gogol och Fjodor Dostojevskij. Mycket av det Karl Rune Nordkvist skrev under beredskapstiden eldade han upp i fältkaminen, men till slut skickade han in två noveller till dåvarande Folket i Bild och Vi. Novellerna blev publicerade och han uppmuntrades att skriva en roman. Att vänta någon hem (1950) blev hans debut. Sedan följde en lång rad böcker, men det var inte förrän på 1970-talet som han fick sitt riktiga genombrott med en trilogi om socialismen: Nattvägen (1970), En dag i oktober (1972) och Hösten lång (1977).

Karl Rune Nordkvist lämnade inte arbetslivet för att skriva, utan arbetade som banarbetare på SJ och sedan, fram till pensioneringen, som svetsare på tågverkstaden i Bollnäs. Han ville inte bli någon brödskrivare som måste behaga och förödmjuka sig för att få sina alster sålda, utan såg en fast inkomst och en fast förankring i arbetsgemenskapen på SJ som en förutsättning för sitt skrivande. Han längtade inte heller till de litterära salongerna i Stockholm, utan startade i stället tillsammans med några andra hälsingeförfattare tidskriften Provins, en föregångare till dagens norrländska kulturtidskrift med samma namn. Avsikten var att visa att det fanns ett litterärt liv utanför Stockholm. Karl Rune Nordkvist var också med och bildade Norrländska författarsällskapet, där han satt som ordförande mellan 1970 och 1976.

Om böckerna

Den halvfärdiga välfärden, fattigdomens betydelse och det sociala arvet är teman i Karl Rune Nordkvists stora författarskap. Ett 40-tal böcker hann det bli: romaner, noveller, reseskildringar, ungdomsböcker, dessutom dramatik för radio och TV. 

Karl Rune Nordkvist skildrade ofta småfolkets liv i södra Norrland, både på landet och i småstaden. Hans figurer är tilltufsade drömmare ute i samhällets marginaler; människor som ser med misstro på det samhälle som vuxit fram under socialdemokratins långa regerande, flyende människor som inte vågar ta ställning, som inte tror sig ha makt eller förmåga att kunna göra någonting. Karl Rune Nordkvist var en småfolkets försvarare och talesman. Han satte ljuset på den grå vardagen och tyckte att vi inte får glömma vår närhistoria. Och han menade att han skrev för dem som skrämts till tystnad och blivit förlorarna i livets lotteri.

Till höjdpunkten i hans litterära produktion räknas romanerna om fattigpojken Olle: Solens barn (1982), Slaktarens hus (1985), Septembers ljus (1987) och Höstlig resa (1989). Böckerna handlar om den egna hembygden Ramsjö under de hårda åren på 1930-talet och formar sig till ett slags uppgörelse med den politiska utvecklingen. Huvudpersonen Olle är den enda personen i böckerna som har någon autenticitet: Karl Rune Nordkvist berättar i Jonas Simas film Jag skriver inte för att behaga, att han mindes en pojke i skolan, som gick barfota till långt in i oktober, fick sitta längst bak i klassrummet och blev väldigt utsatt av lärarinnan som hade halvsadistiska drag. Pojkens öde dröjde sig kvar och blev satt på pränt i böckerna. 1991 fick Karl Rune Nordkvist Ivar Lo-priset för romankvartetten. 

Han var en självlärd författare. I filmen av Jonas Sima säger Karl Rune Nordkvist att han lärt sig det mesta genom att läsa andra författare.  Och att när han skriver, vet han alltid hur det ska börja, men inte hur det ska sluta. Han säger också att han alltmer upplever språket som musik och att det är viktigt med språkrytmen.

Karl Rune Nordkvist kunde kalla sig själv för ”Dysterkvist”, men genom hela hans verk drar en drastisk humor. Han var också en enastående estradör och föredragshållare, med en muntlig berättarkonst som magnetiserade åhörarna. De som träffat Karl Rune Nordkvist vittnade ofta förtjust om att ”han kan säga de mest förfärliga saker”. 

Om Gävleborg i böckerna

Som skönlitterär författare förlade Karl Rune Nordkvist gärna handlingen till hemlandskapet Hälsingland. Förlagan Ramsjö figurerar som miljö bakom romanerna Joel (1952), Vårens ljus (1954) och En dag i oktober (1972). Även i romankvartetten om fattigpojken Olle är detKarl Rune Nordkvists hemby Ramsjö som står som modell. Den norrländska småstaden skildras med Bollnäs som förlaga i till exempel titelnovellen i novellsamlingen Så som sommaren var (1958) och romanerna Hösten lång (1977), Flyktvägen (1959) och Harens hjärta (1967).

Inom Hälsinglands gränser (1978) berättar om ett landskap och dess människor, skröna och historia, sägen och saga, märkligheter och sevärdheter. Vad järnvägen betytt för Bollnäs (1978) berättar ett stycke historia kring den nya bansträckan genom Bollnäs, som upphöjde den gamla bondbyn till stationssamhälle.

 

Foto: Jonas Sima, 1987

(Texten om Karl Rune Nordkvist publicerades i juli 2022)

Böcker av författaren

11111
Av: Nordkvist, Karl Rune
5515
Av: Nordkvist, Karl Rune
19642
Av: Nordkvist, Karl Rune
4264
Av: Nordkvist, Karl Rune
12014
Av: Nordkvist, Karl Rune
14250
Av: Nordkvist, Karl Rune
32054
Av: Nordkvist, Karl Rune
39281
Av: Nordkvist, Karl Rune
43056
Av: Nordkvist, Karl Rune
44863
Av: Nordkvist, Karl Rune

Språk