Du debuterade som 74-åring. Berätta om din väg till skrivandet och hur det kom sig att du började skriva poesi.

Jag hade inte författat någonting annat än brev, innan jag började på Skrivarlinjen på Bollnäs folkhögskola 2009. Däremot hade jag funderat på att skriva ner minnen från volontärtiden i Peru under 70-talet, där jag arbetade med rehabilitering av polioskadade barn samt på en läkarmottagning. Jag ville skriva innan minnena glidit för långt bort. Så jag började på skrivarkursen, men det blev ju inget skrivet om Peru under de första åren, det var så många uppgifter som ingick i kursen. Bland annat skulle vi skriva dikter, det hade jag aldrig gjort. Och jag hade nästan aldrig läst poesi. Jag tänkte att det här kommer aldrig att gå. Men det var bara att försöka få ihop några rader som i mina ögon i bästa fall kunde liknas vid dikt. Jag försökte skriva som de andra, om känslor till exempel. Fast när vi läste upp för varandra, var det sällan några kurskamrater som kommenterade mina bidrag. I efterhand upplever jag det så i alla fall. Men så började jag stryka i mina texter och läraren visade mig att jag kunde stryka ännu mer och då hittade jag min stil. Så det var tvång och ingenting annat, som gjorde att jag började skriva poesi. Det var inte alls meningen att jag skulle ge ut någon poesisamling, men författaren Leif Strandberg i Söderhamn uppmanade mig att göra det.

Vad vill du säga med dina dikter?

Den första diktsamlingen Kaunisvaara är minnen från min barndomsby, naturens årstidsväxlingar och om språket, meänkieli, som vi inte fick prata i skolan. Den handlar också om de grusade förhoppningarna om gruvan som skulle rädda jobben. Min andra diktsamling Onämnd, oglömd skrev jag för min egen skull, för att slutgiltigt komma över ett stort trauma. Min lillebror dog när jag var tio år, men i familjen teg vi ihjäl sorgen. Det påverkade mig oerhört mycket som barn. Språket i dikterna är rakt och kortfattat, inga överord, passar kynnet däruppe.

Du är uppvuxen i Tornedalen. När och varför hamnade du i Hälsingland och hur trivs du här?

Jag började läsa spanska på Statens skola för vuxna i Härnösand och där träffade jag min blivande sambo. Sedan blev det flytt till Stockholm, för vidare studier i spanska. Vi fick vår son och bodde där i tre år. Sambon hade sitt barndomshem i Sörljusne och 1984 flyttade vi dit. Jag trivdes verkligen bra där, en liten men levande by med en aktiv byförening. Vi blev kvar där till 2021, då vi bosatte oss i Söderhamn. Hoppas jag finner mig lika väl till rätta här som i byn.

Du använder dig av två språk i dina dikter – svenska och meänkieli – varför? Vad betyder språket meänkieli, din barndoms språk, för dig?

Jag pratade ingen svenska innan jag började skolan, enbart meänkieli. Sedan blev man tvungen att prata svenska i skolan, jag var mycket positiv till det, man ville ju förstå vad de äldre kusinerna pratade om när de kanske inte ville att vi yngre skulle höra. De två språken var vår vardag. Det första läsåret tog lärarinnan allt tre gånger: svenska – meänkieli – svenska. Det tog tid men var effektivt. Man blev expert på att vända språk mitt i en mening, ta det som låg närmast. Jag kände att båda språken hör till i mina diktsamlingar. För övrigt är samlingarna utgivna på meänkieli också, översatta av Bengt Pohjanen. De är även översatta till engelska, och skulle ges ut. Men det blev försenat på grund av pandemin.

Meänkieli betyder ju mycket eftersom det är min barndoms språk och jag pratar det när jag pratar med mina systrar. Fortfarande är vi experter på att byta språk i flygande fläng.

Läste du böcker på meänkieli när du var barn?

Nej, det skrevs nästan inga böcker på det språket då och mig veterligt fanns ingen att låna. Meänkieli var liksom förbjudet, det var meningen att vi skulle bli enspråkiga. Som vuxen har jag läst Bengt Pohjanen, men jag tycker det är lite besvärligt att läsa, för det blir så långa ord.

Är det någon författare eller poet som betytt extra mycket för dig?

Ingen poet, för jag har ju knappt läst dikter. När jag var ung läste jag en hel del böcker, många svenska författare. Utvandrarserien av Vilhelm Moberg tyckte jag extra mycket om.

Har du något skrivprojekt på gång?

Efter några år på Skrivarlinjen påbörjade jag en fiktiv roman med drag från verkligheten. Den tilldrar sig i Peru. Det hade varit roligt att göra färdigt, sedan får man se om man ger ut den.

Varför åkte du till Peru och vad gjorde du där?

Jag hade utbildat mig till sjuksköterska, men var lite vilsen och visste inte vad jag skulle göra. Så jag tog kontakt med u-landsföreningen Svalorna, tyckte det lät spännande att arbeta som volontär. Jag tog tåget till Italien och därifrån båt till Peru, resan varade i tre veckor. I Lima arbetade jag med polioskadade barn och behandlade barnen med stöd av sjukgymnaster från ett sjukhus som Emmaus del Peru ansvarade för. Andra omgången jag var i Lima arbetade jag på den läkarmottagning som Emmaus öppnade. Jag gjorde även många hembesök hos patienter i deras basthus, choza, i området. Det blev många promenader i den solheta sanden. Jag träffade många människor där i Limas utkanter, en del kunde spanska och andra talade egna språk. Inkaindianerna var den största gruppen som talade ett eget språk och jag förstod deras svårigheter genom min erfarenhet av att inte ha det gemensamma språket.

Din poesi sägs vara musikalisk och jag har hört ryktas att den ska tonsättas.

Ja, Skottes musikteater har kontaktat mig, de skulle göra något som handlar om Tornedalen och ville tonsätta mina dikter. Jag har fått lyssna på lite som de har tonsatt, sedan vet jag inte så mycket om hur det har gått, men tycker att det är roligt om det blir klart.

Vilka råd vill du ge till alla med författardrömmar? Kanske särskilt till dem som skriver poesi.

Jag kan bara tala för mig själv, och om jag inte gått på Skrivarlinjen hade jag aldrig gett ut någonting. Men man blir ju taggad och det var ju andra på skrivarkursen som gav ut böcker också, så att gå skrivarkurs är en bra idé. Jag gick på kursen i flera år och blev inspirerad av andra elever men framför allt läraren Kerstin Svevar.

Foto: Axel Sjöberg

(Texten om Majvor Mäki Sjöberg publicerades i januari 2022)