Mikael Ressem är uppvuxen i Gävle där han fortfarande bor. I hemstaden utspelas också hans deckarserie om ambulanssjuksköterskan Erik Sandström. I vuxen ålder fick författaren diagnosen ADHD, om det berättar han i boken På högvarv – att leva med ADHD. Vid sidan av sitt skrivande har Mikael under många år arbetat inom vården, som bland annat ambulanssjuksköterska och verksamhetschef. 

I din självbiografi På högvarv – att leva med ADHD, från 2018, berättar du om hur du i vuxen ålder fick diagnosen ADHD och om tiden före det. Det är en viktig bok för andra i samma situation, men också för att förstå ADHD inifrån. Hur kommer det sig att du skrev den? 

Det var efter att jag pratat med Lasse Winkler, en vän till mig med stor erfarenhet från förlagsbranschen och som sen också blev redaktör för boken. Vi pratade om att jag har ADHD och gjorde ett avsnitt till Förlagspodden om detta. Någonstans där föddes idén till boken! 

Winkler tyckte att det var fascinerande, för den allmänna bilden av att ha ADHD är inte att man skriver böcker eller jobbar som chef. Både då och nu har debatten kring ADHD handlat mycket om trista tillkortakommanden, framförallt kring det att man inte skulle kunna läsa och skriva. I mitt fall är läsning en svårighet eftersom koncentrationen brister, men att skriva är inga problem. Det finns en skillnad mellan dessa! 

Boken skrevs 2018, nära i tid till att jag fick min diagnos. Syftet var att skapa förståelse, det skulle vara en bok som inte debatterar utan berättar. På högvarv blev väldigt uppskattad. Fortfarande får jag mail och meddelanden flera gånger i veckan från människor i samma situation. Den används inom barnpsykiatrin, inom vissa föräldrautbildningar. Och det var precis det som var tanken. 

Du debuterade som författare redan 2014 med Levande död som är första delen i deckarserien med ambulanssjuksköterskan Erik Sandström i en av huvudrollerna. Hittills finns 14 böcker i serien, den senaste är Sabotören. Hur såg din väg in i skrivandet ut och hur fick du idén till böckerna? 

Jag har alltid tyckt om att skriva! Att skriva och berätta har varit mitt sätt att ventilera, att uttrycka mig. Jag har alltid skrivit för mig själv och jag har skrivit mycket poesi, men det är tyvärr svårsålt… Jag gillade Illiaden och Odysséen, i de klassiska verken fanns något som fascinerade mig, att det berättande Homeros ägnade sig åt är ungefär samma som det vi har idag. Skrivandet var mitt sätt att försvinna iväg, in i mig själv. 

Men så föddes en tanke om att skriva något mer… Jag hade en lugnare period mellan två jobb och då skrev jag Levande död. Då kunde jag ingenting om själva skrivandet, men det blev ju bra i alla fall! Jag skickade in manus till många förlag och fick napp hos ett litet förlag som gav ut mina fyra första böcker. Men så 2016 hörde Kristoffer Lind, förlagschef på Lind & Co, av sig. Han ville ge ut böckerna som ljudböcker. Då var inte ljudboken lika stor som idag, nu lyssnar nästan alla och alla vet vad det är. Men det fanns ett intresse från större förlag att köpa just ljudboksrättigheter från mindre förlags tryckta utgivning. Lind & Co gav ut mina fyra första böcker som ljudböcker och har sedan fortsatt ge ut det jag skriver.

Idén till böckerna.. Det är som rådet man ger till de som vill skriva att ”skriv om det du kan”, så var det i mitt fall också. Jag jobbade inom ambulanssjukvården rätt länge och började skriva om ambulansen, om Gävle - det föll sig så. Det vore svårt att skriva om sånt jag inte alls har någon kännedom om. 

Det kommer fler böcker i Sandströmserien och från hösten kommer jag att skriva på heltid. Just ljudboksgenren gör att man kan skriva mycket mer, ljudboken når ut snabbare jämfört med pappersboken som ska distribueras, lagerhållas osv. Ljudboksförfattare skriver och producerar ofta mycket – inte bara en bok per år. 

Kodnamn Styx är första delen i en serie om en fiktiv nationell insatsstyrka inom sjukvården som ska vara redo att göra insatser vid t.ex. terrordåd. Hur kom den till?  

Det var en idé jag hade sedan tidigare om de nationella insatsstyrkorna som finns och svårigheten i att klara komplexa sjukvårdsuppdrag vid extraordinära händelser. Jag tänkte att det vore kul om det fanns en sån fiktiv grupp. Jag tyckte det fanns utrymme för en sån idé. Det är speciella karaktärer i gruppen men det är inte lika mycket galna upptåg som i Sandströmdeckarna. Jag håller på med uppföljaren nu, den heter Kodnamn Hades. 

Vad är det som lockar dig att skriva i deckar- och spänningsgenren? 

Om man vill bli utgiven, skriva kommersiellt och bli läst så är spänning vanligt. Dramaturgiskt är det kanske inte enklare än annat skrivande men den följer en viss struktur. Det har inte varit något genomtänkt beslut, men det har fallit sig så att jag skriver inom deckargenren. Det första jag skrev för att få utgivet var just en deckare, Levande död.

Gävle är centralt i böckerna om Erik Sandström och Kodnamn Styx utspelas delvis i trakten runt Bollnäs. Hur ser relationen till Gävle ut? Vad betyder ditt skrivande för Gävle?

Jag älskar Gävle och är stolt över att vara härifrån! Jag lyfter gärna fram Gävle. Den allmänna bilden av Gävle är trist industristad och bockbränningar.. Staden är tacksam att använda som deckarmiljö och så känner jag till området. Fler borde känna stolthet över Gävle, vi har mycket att vara stolta över. 

Jag tror att det jag skriver om Gävle är bra för Gävle, även om jag inte alltid lyfter upp staden på ett så smickrande sätt. Men det är betydligt fler som vet var Gävle ligger nu, än som gjorde det förut. Jag hör ibland från läsare som varit i Gävle och gått omkring, åkt till Bomhus och knäppt kort osv. 

Du började skriva för böcker i tryckt form men har mer eller mindre övergått till att skriva för ljudboksformatet, med bland annat Fredde Granberg som uppläsare. Vad betyder uppläsaren för dig som skriver? Vad är bra att tänka på när man skriver för ljud? 

Fredde har jag nära kontakt med, om än inte under själva skrivprocessen däremot vet jag vilken typ av scener som han gör väldigt bra och tänker på hur man kan lägga in dem i berättelsen. Jag har honom som uppläsare i åtanke. Uppläsaren är en väldigt viktig del av underhållningen ljudbok. När Fredde väl läser in har vi en hel del kontakt, vi bollar mycket. 

Jag tycker att det är skillnad på att skriva för ljud jämfört med att skriva för en bok i tryckt form. Om man vill överleva som en säljande författare måste man lyssna in vad folk vill ha. När man konsumerar ljud så gör de flesta något annat samtidigt, städar, åker bil, tränar etc., man har inte fullt fokus hela tiden på berättelsen. Som författare får jag vara lite mer repetitiv, det upplevs som tjatigt i text men är bra för den som lyssnar. Tidshopp får man vara försiktig med, det är skillnad i uppmärksamhet om man sitter med boken och läser eller lyssnar.

Ljudboken revolutionerar hur vi förhåller oss till litteratur, men det finns plats för olika funktioner för litteratur – finlitteratur, underhållning osv i olika kanaler.

Vad inspireras du av i ditt skrivande – andra författare, tv-serier etc..?

Jag ser mycket på tv-serier och filmer, plöjer nästan allt som kommer. Det är inte alltid jag ser klart men jag vill veta vad som ges ut och vad som finns. Två tv-serier jag sett nyligen och som var riktigt bra är Tokyo Vice och We Own This City. Likheten mellan tv-serier och ljudböcker är väldigt stor, framförallt genom plattformen som är abonnemangsstyrd. 

Läser gör jag inte så mycket men jag har börjat lyssna en del på ljudböcker. Jag lyssnar mest på sånt som är dokumentärt och undersökande, både ljudböcker och poddar. Ibland lyssnar jag på skönlitteratur eller fiktion men inte lika mycket.  

Har du något eller några skrivprojekt på gång nu? Du ska ju skriva på heltid från hösten… 

Jag skriver hela tiden! Just nu slutför jag som sagt Kodnamn Hades, sen ska jag skriva nästa del i Sandströmserien. Förut hade jag ingen planering alls för skrivandet men nu är jag tvungen att ha det eftersom förlaget ska göra omslag, boka uppläsare osv. Jag har just nu planer för 2-3 böcker framåt. 

När jag skriver tycker jag alltid att det är roligt, jag känner aldrig att jag inte vill. Men det kan vara svårt med disciplinen för det finns så mycket annat som också är roligt.

En del lägger jättemycket tid på research, jag kan tvärsom tycka att det finns ett värde i att fiktionen inte är så sanningsenlig, att det inte är så detaljerat verklighetsbeskrivet. Jag har förstås också källor jag pratar med inom polis och juridik men jag brukar tänka att jag ska kunna hitta det jag ska skriva på nätet, så att man inte kliver över gränsen och berättar sådant som man inte ska veta. 

Har du några råd till andra som vill skriva spänningslitteratur?

Man måsta avsätta tid – inte gå och vänta på den stora inspirationen. Har man fallenheten för att skriva bra berättelser behövs bara tiden för att få ned dem. Sen blir man bättre och bättre ju mer man skriver. Man behöver inte se det som ett mål att texten ska ges ut – alla kan skriva men alla kommer inte att bli utgivna. Precis som att alla som sjunger inte ger ut skivor. Man kan ändå hitta sin glädje i skrivandet. 

Men om man vill skriva för att bli utgiven tror jag att man ska rikta in sig på ljudboksformatet. Och så fundera över var man vill hamna, i vilken genre och så lära sig av och försöka förstå tidigare succéer och varför de lyckats. Jag skulle inte härma men ligga i den genren och inspireras. Det är bara att skriva tills man är bra! 

Foto: Eva Lindblad

(Texten om Mikael Ressem publicerades i augusti 2022)