Stig Sjödin (1917-1993) föddes i Sandviken och de intryck han fick under sina tio år på järnverket har stor betydelse för hans författarskap. Hans dikter räknas bland de starkaste och tillhör de mest lästa i svensk poesi och hans skildringar av industriarbetarens livsvillkor är unika i den svenska litteraturhistorien.

Det är svårt att inte bli drabbad av Stig Sjödins poesi, särskilt i våra trakter. Vi som känner fabrikens karaktäristiska doft i näsborrarna till och från jobbet varje dag, vi som har halva släkten på bruket, vi vars farföräldrar slutade skolan efter mellanstadiet för att börja jobba i skogen.

Stig Sjödin är som ett emaljöga som obarmhärtigt skärskådar den industriella produktionen, som i omsorgsfullt tempo och med spöklik precision dokumenterar och belyser varenda krets i fabrikens larmande inferno: Lagbasens, Kolskjutarens, Uppkomlingens och Agitatorns. Han är kulan i kapitalismens labyrintspel, styrd av illvilliga händer men allseende, registrerande. Han smakar, luktar och känner allt, omvandlar det till glänsande svart sanning.

I plasksmedjan där tråden
får ett reningsbad är männens tänder
svarta och deras händer gula.
Där står i giftgrön ånga,
i ett infernos offerrök
tidlöst underjordiska gestalter
som svär jordiskt grova eder
och fyller sin fritid med sommarstugor,
vilan vid ett abborrgrund.
Men syran fräter sig sakta genom år och avlöningskuvert

Stig Sjödin föddes i Sandviken i ett hem där det som mest bodde sju personer i ett rum och kök. Fadern hade varit bonddräng men kom till Sandviken och arbetade i bandpoleringen på järnverket ända fram till pensionering. För en arbetarklassgrabb i Sandviken var arbete på bruket ett livsmål, där svetten skulle offras på ett altare som var ödesbestämt. Vid sexton års ålder kom inkallningsordern från stockholmaren som kallade sig ingenjör, men som var kontorist och inget annat; om Stig åker ner till anställningskontoret, så kan Stig få arbete på laboratoriet. Vi behöver en springpojke.

Jobbet förde honom till så gott som alla olika arbetsmiljöer på järnverket och han fortsatte sedan sin karriär på valsverket och rörvalsverket. Sjödin var aktiv i SSU och studerade sedermera på folkhögskolorna Brunnsvik och Sigtuna. Efter studietiden försörjde han sig genom tillfälliga arbeten tills han 1945 fick sin första diktsamling antagen av Bonnier. Det stora genombrottet skulle dock ske några år senare i och med utgivningen av den numera ikoniska diktsamlingen Sotfragment.

I "Sotfragment" träder Sjödin fram som arbetarförfattare genom sin skildring av industriarbetaren, dikterna är sprungna ur den egna konkreta upplevelsen av järnverket och beskriver bland annat ett inhumant klassamhälle och kroppsarbetarens människofientliga arbetsvillkor.

Kom ihåg, under de bristande anordningarna
Finns det ett stort människoförakt.

Bortom värken i kroppen finner han dock en kanske ännu smärtsammare orättvisa, som inte kan kompenseras med sommarstugor, golfrundor eller chartersemestrar. En sorts osynlig förnedring som skildras genom rader som Vad tänker en man som bär arbetsärret med sig var han går?/ Strängt taget fattas oss ingenting eller favören att få välja/där val ej fanns.

I diktsamlingen skildrar Sjödin flera arbetargestalter med en makalös precision, han frammanar människoöden som är envist allmänmänskligt men outgrundligt partikulära. Unikt sig själva och samtidigt en del av oss alla.

Med sparsamhet och övertid
Drog han fram tre pojkar till studenten.
Han andades och levde genom dem,
de blev trappor mot solen.
Själv har han aldrig varit på bio eller teater
Eller haft tid att läsa böcker.
De har lyckats och kommer hem till helgerna
Och talar med främmande röster om dessa ting.
Deras kvinnor har kalla ögon
Och föraktar honom när han äter med kniv
Han skall aldrig förstå
Vem som murat hans ensamhet.

("Bandvalsaren")

Efter genombrottet med "Sotfragment", som enligt Göran Greider saknar motstycke i svensk litteratur, kanske i världslitteraturen: aldrig har kroppsarbetet skildrats på det sättet i modern poesi hade Stig Sjödin en framgångsrik karriär som skriftställare. Som journalist skrev han i fackföreningspressen och som författare gav han ut diktsamlingar som "Klarspråk", (1971) "Näverbrev" (1988) och "Bo bortom tullen" (1966) där han på uppdrag av Svenska Riksbyggen skildrar livet i Stockholms miljonprogram, där den nya staden börjar . . /Där kan plötsligt korvgrillsoset blandas/med ett stråk av häggens dofter. 1985 publicerade han boken "Slaggsten och syren", skriven tillsammans med Gösta Sandin och Stig Skogsberg. Ansedd av vissa som ett av författarens viktigaste verk skildrar den Sandviken och det som han själv kallat platsens poesi.

Vid 75 års ålder ger Sjödin ut sin sista diktsamling, "Läkebok, nedresa". Sjuk i lungcancer skildrar författaren sjukhusmiljön han befinner sig i tillsammans med minnesbilder från den förgångna, in i det sista bearbetar han vardagens råmaterial till poesi.

Ljuset som tränger in genom jalusierna
är grått som ulltussar, som lav i skogen.
Regnet som smattrat och pladdrat på fönsterblecket
övergår i strilfint sorl utan konsonanter.

Källor:

Sjödin, Stig, Sotfragment: dikter, [Ny utg.], Prisma, Stockholm, 1965
Sjödin, Stig (1993). Läkebok, nedresa: dikter. Stockholm: Bonnier
Furuland, Lars & Svedjedal, Johan, Svensk arbetarlitteratur, Atlas, Stockholm, 2006
Sjödin, Stig, Bo bortom tullen, Svenska riksbyggen, Stockholm, 1966
Nilsson, Magnus. ”Strängt taget fattas oss ingenting”: Folkhemmet i Stig Sjödins och Jenny Wrangborgs arbetarlyrik. European Journal of Scandinavian Studies, ISSN 2191-9399, E-ISSN 2191-9402, Vol. 50, nr 1, s. 184-200
Greider, Göran. Göran Greider om Stig Sjödin, modernisten som skildrade arbetets människor. Dagens Nyheter 1997-10-15

(Texten om Stig Sjödin publicerades i oktober 2020)

Foto: Harald Borgström