Thomas Tidholm föddes 1943 i Örebro och är uppvuxen i Huddinge. Han debuterade som författare 1966 med diktsamlingen "Försök att se" och har sedan dess skrivit poesi, barnböcker, en roman, dramatik samt producerat några novellfilmer för SVT. Han har spelat i band och spelat in skivor. Han har tilldelats flertalet priser, såsom Werner Aspenström-priset 2016, De Nios Vinterpris 2003, Nils Holgersson-plaketten 1994 och Expressens Heffaklump 1987. Har sedan länge ett småbruk i Arbrå som boplats.

Du debuterade 1966 med ”Försök att se”. Några år innan, 1963, publicerades dina dikter för första gången i Dagens Nyheter. Hur kom det sig att du började skriva?

Jag växte upp i Huddinge utanför Stockholm i en ganska trasig familj som försökte upprätthålla borgerliga livsmönster. Mor var journalist och gifte sig med en karl som inte alltid var så trevlig. Jag blev missanpassad i både familjen och skolan. Jag var mest i skogen och jag mådde nog inte så bra. Ur allt detta började jag skriva i anteckningsböcker. Så småningom började jag läsa författare som Dagerman, Aspenström och Camus. Främst svenska 40-talister. Så jag blev inspirerad att försöka skriva mer sammanhängande. Varför jag ville bli publicerad är mer gåtfullt. Det blev som det blev.

Många av dina verk ger sken av att utspela sig i länet. Det är hur som helst mycket landsbygd, istället för ”coola” storstadsmiljöer. Bollnäs nämns vid flertalet tillfällen och i din dikt Ånge skiter du i Kolforsen. Berätta lite om din relation till vårt län.

Jag har bott i länet i 50 år. Men ett län är något ganska abstrakt. Jag har inget förhållande, jag bara bor, på en särskild plats i landskapet. Och det är okej, människorna är bra här. Men att jag kom till Hälsingland resulterade i att jag kom till skogen. Och under åren har jag fått se hur skogsbruket förstört det landskap jag kom till. Förr fanns stigar, fäbodar och vildmarksavsnitt. Nu är det mesta borta. Ändå inser jag att jag är mer förankrad i landskapet än jag tänkt på tidigare. För jag såg mig som en modernist från Stockholm i exil i Hälsingland. Men det är ju inte så. Aspenström har ju kallats för Bergslagsmodernist. Jag är väl en modernist i Hälsingland.

Du har ju pysslat med andra saker också. Som novellfilmer för SVT och att spela in skivor.

Ja, alltså, novellfilmerna var kul. Musiken är också kul. Jag har ju hållit på med musik i många herrans år. Men det händer inte så ofta nuförtiden. Det var länge sedan jag skrev låtar organiserat.

Du är aktuell med diktsamlingen ”Jordlöparens bok” samt barnboken ”Isresan”. Dikter var det första du skrev och något du ofta återkommer till. Vad är det som är så bra med lyrik?

Jag skriver inte lyrik. Jag skriver texter. Det är det bästa jag kan kalla det. Jag vet inte om det är lyrik eller vad det är. Jag ser mina texter som prosaliknande. Man kan ju också säga att det är lyrik och vidga begreppet. Om man vill. Jag tycker man måste få skriva det som kommer. Texten måste ha en form som känns naturlig. I boken ”Katarakterna och andra filmer” kallade jag dem för film. Men jag gillar ordet texter. Och jag gillar att skriva kort. Mycket kan sägas med få ord, det är en särskild konst.

Du skriver gärna barnböcker.

Ska man hålla på med barnböcker måste man gilla hantverket, man måste fördjupa sig i det och förstå hur det kan användas. Det var från början Anna-Clara som ville teckna och då slog vi oss ihop. Och det fungerade ju bra, jag är verkligen glad i hennes bilder. Vi hittade en bra form, eller flera. Bilderboken är en bra genre som är rolig att hålla på med. Den passar mig. I regel kan jag inte skriva långa texter även om jag gjort det ibland. Jag avskyr att upprepa mig. Jag gjorde förresten en bok med Eva Lindström (”Världen är stor”). Att det blev med henne berodde på att Anna-Clara inte gillade min text och inte ville göra bilder till den.

Har du något skrivprojekt på gång just nu?

Nej, det har jag faktiskt inte. Dels har jag lite problem med ryggen och sådant påverkar allmäntillståndet. Men framför allt har det ju varit sommar. Jag skriver aldrig på sommaren. Då håller jag på med gården, träffar folk och så. Det är på vintern jag jobbar.

Jag har förresten dålig disciplin kring mitt skrivande. Jag sätter mig i regel inte så där bara och skriver. Då läser jag hellre. Men när jag får en idé som verkar funka, då kan jag sitta dygnet runt.

Du har en omfattande produktion bakom dig. Om man skulle tvinga dig att uppge någon favorit. Vad skulle du säga då?

Svårt. Om jag ska höfta lite säger jag ”Hilding Kvists minnen”. Jag ser den som att jag ändå har landat i det här landskapet. Boken handlar om landskapet och människorna i det. Men det är ingen roman. Den har formen av en dagbok av en fiktiv person som bor i Ljusnandalen i början på 1900-talet och som hankar sig fram med olika jobb. Men det går inget vidare. Detta liv liknar många liv jag stött på här, alltså om folk som drar sig fram och kan lite av varje. För 50 år sedan och ännu längre tillbaka var det ganska många som inte hade fasta jobb utan jobbade i skogen ibland, jobbade åt bönder ibland och så vidare. Den typen av liv var vanligare då. Jag tyckte om att vara med sådana människor, de hade mycket erfarenheter och kunde berätta bra. ”Hilding Kvists minnen” är på det viset ett uttryck för en ganska komplex kärlek till detta landskap och dess människor.

Avslutningsvis vilka råd vill du ge till alla med författardrömmar?

Jag säger glöm det! Man kan inte ha författardrömmar. Klart, man kan vilja skriva deckare och bli rik. Men det vet jag inget om. Annars måste man ha något som skaver, något att skriva om och en särskild vilja att gestalta det. Det är en konstig grej att drömma om att bli författare. Det fungerar inte så. Jag hade aldrig sådana drömmar. Jag kanske blev det till slut ändå för att jag började skriva. Det bara råkade bli så. Man får ta vara på det som kommer. Det måste finnas ett intresse. Att bli författare är inget intresse i sig. Poeter blir folk utifrån sin missanpassning. Det är ur det poesin kommer. Alltså något har blivit fel, tankar som kommer ur oron och ångesten. Så om man är en missanpassad individ kan det uppstå något ur det. Det är vad jag kan säga.

(Texten om Thomas Tidholm publicerades i november 2020)

Fotografi: Joakim Brolin