Sjögren Bangoura, Viveka
Hennes engagemang för litteratur, kultur och samhällsfrågor har gett avtryck såväl lokalt och regionalt som nationellt och internationellt.
Vi har pratat med Viveka för att få veta lite mer om hennes arbete:
Som författare och illustratör jobbar du både med bild och text, hur ser förhållandet ut däremellan? Vad kommer först?
Oftast kommer texten först, eller själva idén. Jag brukar börja med att jobba med berättelsen och texten. Om det är en bilderbok så handlar mycket om själva ytan och utrymmet som man har att förhålla sig till, som boksidans storlek, och att anpassa text och bild efter varandra. Eftersom jag vet att det kommer bilder när jag börjar skriva en bilderbok, så förhåller jag mig till det från början, information som kommer att finnas i bild behöver inte finnas i texten. I en bilderbok bär bilden och texten lika mycket av berättelsen, därför blir en bilderbok oftast svårförståelig utan sina bilder, och bilderna utan sin text. Bilderboken skiljer sig på så sätt från en illustrerad berättelse där illustrationerna är mer dekoration.
Hur gör du dina illustrationer rent praktiskt?
Utifrån vilket uttryck jag vill nå fram till bestämmer jag själva tekniken. Jag har jobbat ganska mycket digitalt men också helt analogt. Jag skissar alltid för hand och kan därefter scanna in ett underlag och fortsätta jobba med det. I den senaste boken Pojken i taket är nästan allt ritat för hand, förutom stora ytor och vissa mönster som är gjorda i efterhand i dator. Det är mycket trevligare att sitta vid ritbordet än vid datorn och i det analoga finns en sorts smutsig ärlighet, som inte kommer fram i det rent digitala.
Hur kom det sig att du började skriva och illustrera?
Jag tror jag är född sådan. Jag var ett väldigt fantasifullt barn som hittade på berättelser för mig själv ända från att jag var riktigt liten. Jag tror att jag på så sätt fyllde ett behov jag hade av att dra mig undan och få leva i fantasin. Jag har alltid tyckt om att rita och började så snart jag lärt mig skriva att göra små böcker istället för att ha kvar alla fantasier i huvudet.
Syns din anknytning till Gävleborg i ditt författarskap?
I två ungdomsromaner och en kapitelbok för lite yngre barn som jag skrivit finns Hudiksvall, Bergsjö och Hälsinglands landsbygd inplockat i berättelsen. Jag flyttade hit innan jag fyllde 30 år, trots det kan mycket fortfarande kännas nytt för mig. Jag bär med mig en blick utifrån i och med att jag inte har växt upp här. Jag har även skrivit en del poesi som bland annat bygger på landskapsupplevelser jag haft i min närmiljö.
Hur ser du på den inneboende spänning som finns inom barn- och ungdomslitteraturen, att läsa för lust eller för att lära? Barnboken som konst eller instruktionsbok?
Twisten är att alla andra konstuttryck kan man välja att lära sig eller avstå från; musik, dans, drama, med mera. Alla måste lära sig läsa för att vara delaktiga i samhället men alla behöver inte älska att läsa skönlitteratur. Och även: alla måste lära sig skriva, men alla behöver inte vilja skriva skönlitterärt. Skönlitteraturen å sin sida måste få vara spännande, vacker, poetisk, emellanåt svår. Det ligger en stor inneboende skillnad i att skriva för att någon ska öva sig på att läsa, eller att skriva konstnärligt och låta verket "ta höjd". Jag önskar att läsinlärnings-/träningsboken ska vara så bra som möjligt men att skönlitteraturen inte ska behöva huka sig för att nå någon som inte är där ännu.
Du är även väldigt aktiv på den internationella scenen för barn och ungdomslitteratur, vill du berätta lite om det?
Det jag gör och har gjort utomlands när det gäller barnlitteratur är bland annat ett utvecklingsprojekt i Nepal där vi jobbade med lokala författare och illustratörer för att utveckla den inhemska barn- och ungdomslitteraturen. Vi var där vid tre tillfällen och de besökte även oss här i Sverige. Nu har vi inlett ett liknande projekt i Eritrea där det finns en liknande problematik, att både berättelse och bild ligger efter i förhållande till genren på andra håll i världen, och att böckerna är ganska uppfostrande och tillrättalagda för att passa in i skolans läroplan. Överlag kan jag känna att det finns en liten bortskämdhet i Sverige när man ser barn i utsatta länder uttrycka sådan glädje och tacksamhet över att få gå i skolan och att få läsa. Glädjen över att ha det bra finns inte på samma sätt här hemma och det är synd, samtidigt som det är bra att våra barn tar sin skolgång för givet.
Vad har du för aktuella projekt just nu?
Det ska äntligen bli en nyutgivning av boken Om du skulle fråga Micha som vann Elsa Beskow-plaketten 2016, den ges ut på nytt av förlaget NordienT. Jag har jobbat ganska mycket med boken efter att den gavs ut första gången och den finns numera också inläst hos UR i serien Småsagor. Sen har jag börjat skriva på någonting nu när jag var i Guinea över nyår, som inte har med Guinea att göra, men som kanske fångar in en del ljud, dofter och intryck från mina upplevelser där.
Slutligen, har du några proffstips för alla där ute som när författardrömmar?
Det är inte så lätt… Vill man verkligen skriva behöver man skriva mycket och läsa jättemycket, ha självdisciplin och ett enormt tålamod.
(Texten om Viveka Sjögren Bangoura publicerades i februari 2020)
Fotografi: Zack Bergsteinsson
