Albert Viksten

Albert Viksten

Albert VikstenOm författaren

Albert Viksten föddes i Graninge socken i Ångermanland 1889. Han var äldst av tio syskon i en fattig familj och fick redan som barn bidra till försörjningen. Fadern var skomakare och arrendator. Albert Viksten intresserade sig tidigt för läsning och teckning, vilket möttes med misstro i den fattiga miljö där han växte upp. Han avslutade sin bristfälliga skolgång vid tolv års ålder och började arbeta som kolare, med avbrott för några sjukdomsperioder då han kom i kontakt med litteraturen. Defoes Robinson Crusoe och Sveriges djurvärld gjorde djupa intryck på den blivande författaren. Längre fram blev Strindberg, Dostojevskij och Gorkij några av hans favoritförfattare.

Albert Viksten kom även att arbeta som dräng, stenhuggare, sjöman samt skogs-, järnvägs- och jordbruksarbetare. Han blev tidigt politiskt engagerad som vänstersocialist och deltog 1906 i sin första strejk. Under tiden som han arbetade sände han sina litterära försök främst till tidningen Nya Norrland. Vid tjugotre års ålder fick han, på rekommendation av tidningens chefredaktör, en friplats på Hola folkhögskola, något som fick stor betydelse för hans utveckling både som journalist och författare. Efter några år som journalist på Nya Norrland och Norrskensflamman debuterade Albert Viksten med novellsamlingen Striden för livet (1917), vilken blev inledningen till ett mycket produktivt författarskap. Kampen för en rättvis behandling av Norrlandsregionen i förhållande till storstadsområdena löper som en röd tråd genom huvudparten av författarskapet.

Albert Viksten föreläste inom Folkbildningsförbundet, ägnade sig åt kommunalpolitik, var en av initiativtagarna till bildandet av Norrlandsförbundet samt ordförande för Författarförbundets Norrlandsavdelning. Han gjorde även vidsträckta resor, gärna till Kanada och Alaska.

1924 gifte sig Albert Viksten med Lisa Brolin. Paret bosatte sig i Färila i Hälsingland och fick fyra barn.

Intresset för hembygden var genuint och Albert Viksten gjorde bland annat tre viktiga insatser: övertagandet och förvaltandet av torpet vid Ängratörn, bevarandet av Wärdshuset Lassekrog och skapandet av skogsarbetarbyn – kojbyn - i Lassekrog.

Torpet vid sjön Ängratörn köpte familjen för pengar som Albert Viksten fått i 50-års present. Där tillbringade han en stor del av sina sista tre decennier. Han kände sig hemma där, torpet påminde om hans uppväxt i Ångermanland, och han fick det lugn och den inspiration som han behövde för sitt skrivande. Mer än hälften av hans produktion kom till på ”Törnet”, som han kallade torpet. Det blev även en plats för jakt och fiske. Torpet blev dessutom en mötesplats för hans vänner, till exempel fotografen Hilding Mickelsson och författarna Vilhelm Moberg och Ivar Lo-Johansson.

Då Wärdshuset Lassekrog hotades av rivning på 1960-talet, på grund av att vägen skulle byggas om, gjorde Albert Viksten en stor insats. Han kämpade hårt för att rädda den traditionsrika byggnaden och så småningom kom den att flyttas och restaureras. I augusti 1963 återinvigdes värdshuset.

När det gäller kojbyn i Lassekrog hade Albert Viksten inspirerats av sina egna upplevelser som sjuttonåring, då han följde sin far en mil in i vildmarken för att bosätta sig i en koja ”som ännu inte fanns”. Albert Viksten ville uppföra ett kulturhistoriskt minnesmärke över bostadsförhållandena i skogarna i gången tid och la ner ett oerhört arbete på detta projekt. I september 1966 stod kojbyn i Lassekrog färdig och det var under ett par decennier tradition att den årliga så kallade Färilaveckan inleddes med Lions ”Kojdag på Lassekrog”. Under senare år hålls numera dagen ”Vi ses igen i Kojbyn” under Färilaveckan, anordnad av Albert Viksten Sällskapet och Ljusdals kommun.

Efter Albert Vikstens bortgång 1969 ströddes hans aska bland tallarna vid ”Törnet”, och på udden vid Ängratörn ligger en minnessten av silvergranit från Graninge, med de ord som han själv författade: ”Här vilar en gudfruktig hedning”. Albert Viksten delade inte kyrkans traditionella gudsuppfattning. Naturen var den religion han bekände sig till.

Albert Vikstens arvingar skänkte torpet vid Ängratörn till Ljusdals kommun, och platsen står öppen året om för alla som på nära håll vill uppleva författarens miljö.

Albert Viksten Sällskapet bildades 1981 och verkar för att vidmakthålla intresset och vidga förståelsen för Albert Viksten och hans verk.

Om böckerna

Albert Viksten var en mycket produktiv författare som skrev mer än 50 titlar, som omfattar romaner, noveller, reseskildringar, diktsamlingar och filmmanus. Han har även skrivit landskapssången Ångermanlandssången.

Författaren hade ett stort naturintresse och skildrade folkliv, djur och natur i Norrland och på nordliga breddgrader – Norra ishavet, Kanada och Alaska. Han har lovordats kanske främst som naturskildrare, och romanen Bäverbäcken (1923) hör till hans mest lästa. Hans politiska engagemang är genomgående i författarskapet, och till hans främsta böcker räknas Storm över niporna (1935), som handlar om den dramatiska Ådalsstrejken 1917. Till de starkt självbiografiska romaner som brukar framhållas hör också Eld och bröd (1948), Blå gryning (1950) och Vindkantring (1953). Albert Viksten har också uppskattats för sina berättelser om det hårda arbetet i jordbruk och skog – som i romanen Timmer (1929). Han var också en tidig miljödebattör med Tankar vid en dödsdömd sjö (1956) och Nybyggare i Barbarskogen (1961). I boken Mitt paradis (1959) – kanske den mest idylliska av Albert Vikstens naturbetraktelser - sammanfattar han sina tankar om sitt liv vid Ängratörn och om nödvändigheten av naturupplevelser för ett meningsfullt liv. Hans böcker brukar inräknas bland arbetarlitteraturen.

Under perioden 1940-1968 skrev Albert Viksten dagbok i torpet på Ängratörn. Hans dag- och gästböcker skildrar i text och bild livet på torpet, vildmarken, djurlivet och mötet med gästande vänner, författare och konstnärer. Dessa tjugo böcker utgör en kulturell skatt av stort värde och har överlämnats till Uppsala universitetsbibliotek av Albert Vikstens barn och barnbarn.

Om Gävleborg i böckerna

Albert Viksten skildrade hembygden och Hälsingland i flera av sina berättelser. Han berättade om berg, vattendrag och växt-, djur- och folkliv, och även händelser, byggnader och historia

 

Källor

Wikipedia, hämtad 2020-04-21

Alex författarlexikon, hämtad 2020-05-14

www.albertviksten.se, hämtad 2020-05-14

Hälsingland, Albert Viksten, 1934

Albert Viksten Sällskapets Årsbok 2018 och 2019

Albert Viksten – rotfast bygdeskildrare och resande reporter, Lars Furuland, 1984

Albert Vikstens värld, Albert Viksten Sällskapet, 1993

Mejlkontakt med Gertrud Berglund, ordförande i Albert Viksten Sällskapet, 2020-06-02

 

(Texten om Albert Viksten publicerades i juli 2020)

Fotografi: Hilding Mickelsson. Fotot tillhör Hälsinglands museum.

Böcker av författaren

27159
Av: Holm, Martin
267930
Av: Melander, Ulf
600007
Av: Nilsson, Seth
285351
Av: Nissing, Sven

Språk

Faktaruta

Födelse- och dödsdatum: 8 april 1889 – 23 juni 1969

Genre: Skönlitteratur, litterär sakprosa

Verk i urval:

Bäverbäcken (1923)

Spelet under skyarna (1936)

Eld och bröd (1948)

Tankar vid en dödsdömd sjö (1956)

Mitt paradis (1959)

Geografisk anknytning: Färila, Ängratörn

Litteratur om Albert Viksten

Albert Viksten sällskapets årsskrift. Färila: Albert Viksten sällskapet. 1982-

Albert Vikstens Värld. Färila: Albert Viksten sällskapet, 1993

Albert Viksten/utgivare Erik Severin: serie Presentation av Hälsinglands författare, 1974

Albert Viksten – rotfast bygdeskildrare och resande reporter: Lars Furuland, 1984

Ur "Mitt paradis"

”Framför oss öppnade sig ett praktfullt panorama över sjön och det skogklädda berglandskapet. Luften hade blivit stilla och dyningarna efter brisen sorlade mot sandstränderna. Ett paradis i skogen.”

.

Gävleborgsförfattare