Anna Sanvaresa

Anna SanvaresaAnna Sanvaresa föddes som Anna Sjöberg 1973 i Sandviken, Gästrikland och är numera bosatt i Gävle. Hon debuterade 2002 med romanen Pappa Pralin och har sedan dess skrivit romaner, dramatik och facklitteratur. Gävle och Sandviken är centrala i författarskapet. Hon har tilldelats flertalet priser, såsom Ivar Lo-priset 2010, Sara Lidman-priset 2018 och Norrlands litteraturpris.

Du romandebuterade 2002 med Pappa Pralin. Hur kom det sig att du började skriva?

Kan inte med säkerhet veta exakt vad som fick mig att hitta orden. Min syster målade. Det fanns utrymme för skapande hemma, min mamma var dagmamma och hade ett skåp fyllt med pyssel och färger - men där hittade jag ingen riktig ro. Jag kände det som att det måste hända mer. Jag läste mycket Maria Gripe, och älskade hennes sätt att bygga världar, men mitt eget skrivande kom tidigare. Kanske från de sagor min syster berättade för mig när det var en jobbig tid hemma och jag hade svårt att somna. Kanske från tapeten i farmors gästrum som jag inte såg var rosor utan fantiserade kring att det var små hus med gångar för djur och mänskor att kliva in i. Jag körde mycket rollspel med min bästis, älskade att vara i andra världar med andra namn. Skrev tidigt sagor som sen utvecklades till långa berättelser som jag inte kunde slita mig ifrån. Det var tidsmaskinen, möjligheten att vara på andra platser än i Sandviken, möjligheten att kliva in i andras kroppar. Det var äventyrsberättelser och berättelser som var jävligt sorgliga om mänskor i olika slags utanförskap. Jag var helst hemma och skrev, det var vad jag tyckte var roligast, plus att jag inte hade så många kompisar att hänga med från det att jag var typ tio tills att jag började högstadiet. Så skrivandet kommer från olika håll, tänker jag, och blev tidigt en frizon, en plats att utgå ifrån för att orka kliva in i det verkliga livet.

Du lyftes tidigt fram som en ny arbetarförfattare. Känner du dig som en sådan?

Jag känner mig som en skrivande mänska. Det var först med Bergets Döttrar som det epitetet började dyka upp, och då förstod jag det inte riktigt. Men sen förstår jag ju att det handlar om att jag skriver om utsatta och mänskor i periferin. Jag har alltid varit intresserad av historia, och efter en längre tid med anorexi och bulimi så började jag läsa kvinnohistoria och feministisk litteratur som blev ett redskap för att ta mig ur destruktiviteten och se kopplingar, se mig själv i ett mycket större perspektiv. Så efter Bergets döttrar kunde och ville jag inte släppa taget om de rötter jag hade hittat som blev livsviktiga för mig. Jag kan själv ha svårt för definitioner, men arbetarskrivare är brett och kan handla om så mycket, så nu känns det mer som att jag är stolt över det epitetet. Det handlar ju om att lyfta röster som inte blivit hörda.

Många av dina verk utspelar sig i Gävle och Sandviken. Berätta lite om din relation till dessa orter.

Sandviken finns ju hela tiden som en utgångspunkt. Jag tycker mycket mer om Sandviken än Gävle för det finns en helt annan typ av kampanda och solidaritet där, och mer utrymme för att vara udda. Så kände jag inte när jag var liten förstås, då kändes det som ett fängelse. Det är ju också en förödande och snävt patriarkal ort på så många sätt, kvinnor har haft det jävligt tufft i den staden. Det är det där med komplexiteten. Kulturen har alltid varit viktig i Sandviken, det känns ju också. Sandvikens bokhandel nu lokala författare medan andra lokala bokhandlar inte alls hade koll på Solidärer när den kom ut. Jag är Sandvikenförfattare. Det är grunden, blodet. Hade det inte varit för Joe Hillgården och alla bra engagerande och skapande mänskor som finns här, och som bildar nätverk, hade jag haft svårare att bo här.

Vad har du velat förmedla med dina texter.

Jag kan inte riktigt ha en sån tydlig agenda, det är mer att jag går igång på något, känner att det är viktigt, att det är något som andra också kan känna att det är viktigt, eller som andra kan läsa och sen tänka lite annorlunda kring någonting. Som vad kärlek är, eller hur vi behandlar varandra, hur vi ska orka vara mänskor i den här världen, eller hur vi kan bygga en ny värld. Jag vill kanske peka på saker som inte funkar, saker som kunnat vara annorlunda, men jag vill inte peka med hela handen. Det komplexa och oförutsägbara är oerhört viktigt när jag skriver. Att se alla olika nivåer av en mänska, av samhället, världen, och också att se att så mycket hänger ihop. Jag vill skapa vävar som man kan titta på från olika håll och se olika saker.

Jag vet att du har en stark relation till Joe Hill. Berätta lite. Och vilka andra författare har inspirerat dig?

Relationen till Joe Hill kom egentligen först när jag flyttade till Gävle och började engagera mig på Joe Hillgården. Där blev det väl helt enkelt självklart intressant att fördjupa mig i honom och att han sen då klev in i Solidärer - eftersom det fanns kopplingar mellan honom och huvudpersonen Ingemar, och med Gävles historia förstås. Det är coolt att hans hus finns kvar, att vi fortsätter driva det, mitt i ett Gävle som blir allt mer… högervridet, precis som allt annat i Sverige. Det är också en frizon, en plats för alternativ, andra möjligheter att se på världen.

Författare som inspirerat mig är Molly Johnson, Stig Dagerman, Audre Lorde, Ursula K Le Guin, Sonja Åkesson, det finns mängder av dem. Men jag läser ändå nästan mest politiska skrifter, biografier, brevsamlingar, dagböcker. Jag tycker om att känna mig nära verkliga mänskor, som Emma Goldman eller Frida Kahlo. Människor som skrivit mycket om både kamp och kärlek. Men jag behöver inspireras av det skönlitterära språket också, och där har nog Molly Johnsons Pansarkryssaren betytt mest för mig - för hon lyckas förmedla så mycket i en koncentrerad form, som både är realistisk och surrealistisk. Älskar den mixen. Tycker om magisk realism. Men också att läsa om medborgarrättsrörelsen eller Aleksijevitjs böcker om kvinnor i krig. Tycker om att läsa om tider långt före kristendomens intåg, som till exempel Witchcraft and the Gay Counterculture. Önskar jag kunde bara stoppa in en sticka i huvet och få alla böcker överförda till min kropp som nya kunskaper och perspektiv, eftersom jag har svårt med koncentration och fokus. Där kan också finnas en anledning till mitt skrivande, jag kan fara iväg i en egen text, i mitt eget tempo. Farmor har betytt mycket både för mitt läsande och mitt skrivande. Hon fick inte läsa böcker när hon växte upp och tog igen det med råge när hon blev äldre. Hon läste mina texter när jag var liten och var den enda som inte tog åt sig eller tolkade det personligt. Hon såg att det jag skrev var just berättelser.

Tidigare har vi känt dig som Anna Jörgensdotter men sedan 2019 har du ett nytt efternamn konstruerat efter sina barns förnamn. Berätta lite om valet bakom namnbytet.

Det är inte någon stor grej. Jag ville hellre ha mina barns namn än min pappas. Det kändes viktigt för mig att förändra den ”grunden” också. För att kunna stå lite stadigare i mig själv.

Hur ser din skrivprocess ut?

Det beror på hur min ekonomiska situation ser ut. Har jag fått stipendium eller liknande så kan jag ha en mer fokuserad skrivprocess. Men det handlar ju också om vad som händer privat och i världen. Ibland måste jag lägga mer tid där. På aktivism eller på att arbeta med min psykiska ohälsa eller att kliva ur destruktiva relationer, men så där är det ju för alla. Det blir mycket kämpa. Och skapandet blir lidande. Den koncentrerade skrivtiden är därför superviktig, för att undvika splittring. Jag har varit utbränd en längre tid och då finns inte samma glöd och energi i orden, vilket förstås är jobbigt att se, men det blir andra ord, de blir långsammare, det blir alltid något annat än vad man tänkt sig. Sen beror det förstås på idén jag har och om jag lyckas hitta en bra form för den, och kommer in i den på ett sätt som känns spännande och där jag lyckas hålla självkritik och sådant på avstånd. Drömmen är ju att vara i flödet. Tappa tid och rum. Jag tycker det blir svårare och svårare. Men det handlar nog mycket om att världen är så påtagligt där. Då får den skrivas in och bearbetas i texten. Men den går inte att släppa.

Du varit aktiv på en rad olika sätt vid sidan av ditt författarskap. Du har jobbat som frilansskribent för bland annat ETC, Arbetarbladet, Arbetaren, Opulens och Helsingborgs Dagblad samt uppträtt som livepoet. Du var sommarvärd i Sveriges Radio P1 2003. Därtill har du varit redaktör för kulturtidskriften Serum och är engagerad i både asylkommittén i Gävle och i Joe Hill-gården i samma stad. Hur har ditt engagemang sett ut genom åren? Vad är du särskilt stolt över?

Det är en jättesvår fråga. Jag kan och vill inte blunda, och jag har ingen tjock hud. Jag har ett stort engagemang för flyktingar, eftersom jag ser dem som den mest utsatta gruppen i samhället, där det behövs mest insatser, för att det är så jävla sjukt hur människor blir behandlade och fråntagna sina rättigheter och sitt värde. Jag vill göra mer med antifascismen och mer med anarkafeminismen, men det är svårt att få mänskor att hänga med och på riktigt förstå allvaret. Att vi måste kämpa för en bättre, mer mänsklig värld, just nu och hela tiden. I det lilla och i det större. Jag tror jag är mest stolt över att vi lyckades engagera så många mänskor under hungerstrejken 2013.

Har du något skrivprojekt på gång just nu?

Ja, jag har ett helt galet manus som jag jobbar på nu och som eventuellt kommer ut nästa höst. Jag försöker hitta tid där, och form, och det kräver mycket arbete också med mig själv. Manuset utgår från tidsresor, för efter Solidärer behövde jag hitta tillbaka till min ursprungliga skrivlust, och skriva rakt från mina egna behov. Manuset handlar om kärlek och kamp och utbrändhet och kvinnor som tar skada av patriarkatet och av mansrollen.

Avslutningsvis, vilka råd vill du ge till alla med författardrömmar?

Försöka skriva sig ifrån självkritiken. Inte värdera. Förstå att skrivandet är kommunikation, drömmar, fantasi. Och att det är jävligt viktigt för att orka vara mänska att inte allting blir prestation, resultat, nyttigt, duktigt. Förstå att det är för ens egen skull, och att det inte måste bli något ”bra”. För mänskor kommer ändå alltid tycka olika saker, och det som är så jävla fint med skapandet är att vi kommer i kontakt med oss själva och får en möjlighet att väva ihop oss med andra och med världen.

 

Fotograf: Sara Mac Key

Böcker av författaren

,Stigande ,Fallande

Sortera på:

Relevans Av Titel Utgivningsår
235854
Av: Jörgensdotter, Anna
495292
Av: Jörgensdotter, Anna
502045
Av: Jörgensdotter, Anna
507802
Av: Jörgensdotter, Anna
218681
Av: Jörgensdotter, Anna
158046
Av: Jörgensdotter, Anna
43937
Av: Jörgensdotter, Anna
443627
Av: Jörgensdotter, Anna
439717
Av: Jörgensdotter, Anna
154469
Av: Jörgensdotter, Anna

Språk

Faktaruta

Födelsedatum: 16 maj 1973

Genre: Skönlitteratur, poesi, krönikor, sakprosa

Geografisk anknytning: Sandviken, Gävle

.

Gävleborgsförfattare