Brügge, Anne
Hon var en av dom allra första som tog funkisens ideal till Sverige i bemärkelsen praktiska och hygieniska bostäder för alla, inte främst flotta villor utan bostäder för ”vanligt” folk att bo i. Hon var den första kvinnan som startade egen arkitektbyrå och det gjorde hon 1928. Samtidigt som hon arbetade som arkitekt och drev sin egen firma i Göteborg var hon chef för en stor fabriksanläggning i Halmstad med tegel och ylle som huvudgrenar, Wallbergs Fabriks AB, ett företag med 600 anställda.
När Ingrid började sin karriär fick inte kvinnor läsa till arkitekt på högskolan men detta löste hon genom att studera enstaka kurser på kontinenten varvat med praktik och det var så hon hamnade hos Le Corbusier i Paris. Hon kom hem därifrån med nya ögon och började arbeta som arkitekt i Göteborg. I stort sett alla byggnader som hon ritat finns kvar och de som bor i hennes radhus i Göteborg och Halmstad är oerhört stolta över detta faktum och känner väl till hennes namn; hon byggde också de första stora flerfamiljskvarteren i Göteborg i funkisstil.
Dina senaste böcker har varit mycket omfattande biografier, hur går det till när du skriver en sådan, hur många år spenderar du i arkiv och på Kungliga biblioteket?
Jag skulle säga att det tar tre till fyra år för en ordentligt genomgången bok, man kan se det som en studiegång där bokens utgivning blir som att ta examen. Det är så otroligt mycket man behöver lära sig och som man lär sig under tiden, när jag skrev på min senaste bok om Ingrid Wallberg var jag tvungen att lära mig om arkitektur som knappt kunde något om tidigare. Folk kan undra hur man har råd med bokskrivandet eftersom man knappt får några pengar för det, att jag kunnat skriva de två stora biografierna beror på att jag gått i pension och fått fyllnadspension från Sveriges författarfond, ända sedan 90-talet har jag velat skriva en bok om Karin Ek men har inte haft råd förrän jag gick i pension.
När jag arbetade med Nordisk kvinnolitteraturhistoria upptäckte jag att det fanns tillräckligt med råmaterial för en bok om Karin Ek och under mitt arbete med hennes biografi stötte jag för första gången på Ingrid Wallberg, eller Ingrid Lilienberg som hon då hette. Hon och Karin Ek var väninnor och jag hittade ett brev där Karin bad Ingrid om en recension av hennes bok Gränsen. Ingrids brev var så gripande att jag gick till ett arkiv och tittade på Ingrids bouppteckning och testamente, sådana dokument kan säga mycket om en person. Jag upptäckte att hon testamenterat tiotals miljoner kronor till sitt åttaåriga syskonbarnbarn, då blir man lite nyfiken. Ingrid letade efter någon som kunde ta över familjens fabrik och då hennes egen son omkommit i en tragisk olycka fastnade hon för den lilla pojken som sedermera faktiskt tog över och blev VD. När jag började arbeta med boken hade han dessvärre gått bort men hans fru Pia Rauterberg har arbetat tillsammans med mig och har varit en klippa. Jag var lite orolig över vad hon skulle säga när jag kom och ville gräva i familjens papper men Pia berättade att hon i många år drömt om att någon skulle skriva en bok om Ingrid.
Du började din karriär med att skriva om att hitta ätliga växter i skog och mark, att göra egen ost och att driva småskaligt jordbruk. Vill du berätta lite om dessa böcker och om denna tid i ditt liv?
Jag och min man Staffan Nilsson flyttade till Hälsingland tack vare en annons i Dagens nyheter. Vi bodde på västkusten och hade ett litet månskensjordbruk; ett arrende med får, gäss och odlingar. Vi sökte ett eget ställe och tänkte oss Dalsland, Närke eller kanske Dalarna, inte längre norr ut än så. Men så såg vi annonsen om en gård i Björsarv med 25 hektar egen mark inklusive maskiner och 25 hektar gratis arrende eftersom det var en avfolkningsbygd. Det var hårda tider i början men det gick, Staffan har fortfarande kvar denna mjölkgård och har dessutom arbetat med jordbruksfrågor i EU och varit ordförande för EU:s Ekonomiska och Sociala Kommitté, EESK. Jag köpte en hund av en kvinna som skrev hundböcker och hon sa att om du kan skriva artiklar kan du skriva böcker! Jag hade varit kritiker på Göteborgsposten i några år och när jag skrev uppsats inom litteraturvetenskap hade jag upptäckt att det var så härligt att få fördjupa sig i ett ämne och att formulera det till text, men i och med hennes kommentar jag fick knuffen jag behövde. Böckerna bygger på mina egna erfarenheter och kan ses som en slags journalistisk egentligen, att ta reda på fakta och presentera det i en utvidgad form. Det var till exempel hos vår granne Björn Lundén jag lärde mig göra ost, med mjölk från hans getter.
Du är uppvuxen i Västergötland men har sedan länge bott i Bjuråker i utkanten av Hudiksvalls kommun. Hur är ditt förhållande till din ”nya” hembygd?
Större delen av mitt liv har jag ju bott i Hälsingland, men barndomens landskap är Tiveden, mellan Vänern och Vättern. Det är som Hälsingland, bara i mindre format: vilda skogar, timmertransporter, sjöar, höga granar, tallmoar. Jag tror det var därför jag kände mig så väl till mods när jag kom hit. Folkmusikkulturen jag mötte var dock något nytt och fascinerande så jag började på en fiolkurs hos Wille Grindsäter. Där träffade jag Sixten Söder, fiolbyggare från Stråsjö, och utan honom hade det inte blivit någon bok om fiolbyggande (Fioler: kulturhistoria och byggnadsteknik, 1981). Jag skulle göra program åt lokalradion och mitt första program handlade om Sixten och fiolbygge. Då upptäckte jag att det fanns väldigt lite skrivet på svenska om fioler och fiolbygge och så påbörjades ganska slumpvis ett flerårigt bokprojekt. Samma sak med min bok om Lina Sandell (Flickan i trädet: en bok om Lina Sandell, 1985).
Delsbo kyrkokör skulle ha ett program med hennes sånger och kantorn bad mig hålla i lite mellansnack. Då såg jag att det behövdes en feministisk biografi om henne, det var bara präster som skrivit om henne tidigare. Hälsingland har betytt mycket för mitt författarskap.
Vad tror du om framtiden? Vad kommer en Anne Brügge om hundra år att skriva om i relation till vår tid? Vilka tror du är våra bortglömda genier?
Hmm, rolig och svår fråga. Kanske Delsbo-Stintan? En dansledare?
Jag är intresserad av dans och lokala polskor. För att föra vidare en tradition måste man dansa. I Hög finns Barbro och Erik Olsson, Barbro brukar säga att en del samlar på frimärken eller LP-skivor men hon samlar på danser. Man måste samla i sin egen kropp, detta tycker jag är en bortglömd gren av kulturen, ett immateriellt kulturarv. Jag har tagit alla märken som går att ta inom polskedans (5 stycken) och det tar minst 5 år. Under träningen tittar ledarna noga så att jag inte förvanskar dansen vi ska tradera. En slängpolska från Bjuråker eller en brudpolska från Delsbo ska dansas vackert och efter den norm som fastlagts av en upptecknare. Men på dansträffar och kalas dansar vi fritt, bara har kul. I Norge har det skrivits avhandlingar om danser men här i Sverige har forskningen mest handlat om musiken, det är synd tycker jag.
Har du något skrivprojekt på gång just nu?
Jag sammanställer en bok med mina texter från olika tidningar och tidskrifter, klipp från nästan femtio års kritikerverksamhet. Boken ges ut av ett förlag i Luleå som anser att det inte bara bör vara Stockholmskritiker som ger ut klippböcker. Det speciella med att verka i provinserna är att man får en annan blick på Sveriges kultur, man ser huvudstadskulturen utifrån. Det är något som gått förlorat i och med alla dagstidningars sammanslagning. När Hälsingetidningarnas kulturredaktion slogs ihop med Dalarnas, Gästriklands och Medelpads var det flera lokala kritiker som försvann medan kritiker från Skåne i stället fick utrymme. Jag hör till dem som dumpades. Det hände medan jag var väldigt sysselsatt med bokmanus. Men jag räknar kritiken och bokskrivandet som två delar av ett författarskap. Utan min poesikritik hade jag inte satsat på poesi i Nordisk kvinnolitteraturhistoria, och inte hittat Karin Ek och genom henne Ingrid Wallberg.
Avslutningsvis vilka råd vill du ge till alla med författardrömmar? Kanske speciellt om man drömmer om att skriva sakprosa.
Man behöver ha ett intresse för något speciellt, för då upptäcker man vad som saknas, det kan man göra redan när man går i skolan. Hitta något som det inte finns några böcker om, tränga ner i det och söka fakta med en personlig ingång. Det krävs att man har ett brinnande intresse, men man måste även ge sig tid att läsa på. Man kanske också behöver ha den läggningen att man gillar att isolera sig lite, det är disciplin som gäller.
Foto: Christina Busck Mittmedia
(Texten om Anne Brügge publicerades i oktober 2021)
