Bernt-Olov Andersson

Bernt-Olov AnderssonBernt-Olov Andersson föddes 1947 i Kilafors, Hälsingland, men är uppväxt Sandviken, Gästrikland, där han bott större delen av sitt liv. Han debuterade 1978 som poet och har sedan dess skrivit romaner, dramatik och sakprosa. Sandviken och stadens bruksmiljö är centrala i författarskapet, men i sin memoar "Den osynliga nåden" (2018) berättar han även om släkten i Hälsingland. Flera av författarens böcker har sänts som följetong i P4 Gävleborg. År 2019 mottog han Hedenvindplaketten, ett stort litteraturpris som tilldelas arbetarförfattare.

Vi har pratat med Bernt-Olov för att få veta mer om hans författarskap:

Du gjorde en succéartad debut 1978 med diktsamlingen "Mellan hammarslag och bandbyte". Hur kom det sig att du började skriva?

Min uppväxt var inte så bra. Jag har skrivit om det i mina memoarer, "Den osynliga nåden" (2018). Att skriva blev en kanal, ett sätt för mig att uttrycka känslor. Jag började skriva visor och gjorde egen musik, mitt musikintresse var mycket stort. Min blivande svärfar läste det jag skrev och sade när jag var 18 år att ”Du är ju poet!”. Och poet var jag länge, från de allra första dikterna jag skrev i början av sjuttiotalet ända tills min första novellsamling, "Torsdag och tidig november", kom ut 1987.

När jag skrivit mina romaner har jag haft stor nytta av att jag började som poet. Jag har haft tillgång till det poetiska språket och har kunnat skriva med hela registret. Att jag började skriva prosa berodde till viss del på att jag ville hitta mitt eget uttryck. Poeten Stig Sjödin hade ju redan gestaltat Sandviken i sin fantastiska poesi.

Ja, Sandvikenpoeten Stig Sjödin (1917-1993) hade ett stort inflytande på dig, hur då? Vilka andra författare har inspirerat dig?

Stig Sjödin mötte jag tack vare min litteraturintresserade svärfar. Första gången Stig och jag träffades var på biblioteket i Sandviken. Jag var 23 år. Det var också första gången jag var på biblioteket. Stig fick mina dikter, som han läste och skrev uppmuntrande brev om. Ett gott råd som han gav, med stor respekt för mig, var: ”Du ska läsa mycket!” Det rådet följde jag så min bokslukarperiod började när jag var över 20 år. Jag läste allt! Målet var att läsa alla klassiker, från Gilgamesheposet och framåt. Detta var också en ingång i skrivandet.

Den hängivna läsningen gav mig nya förebilder, där särskilt de ryska författarna Fjodor Dostojevskij och Anton Tjechov spelade stor roll. Tjechov för novellerna och för förtätningen i texterna, att inte säga för mycket, men att säga det rätta.

I samband med debuten 1978 blev du också författare på heltid efter att ha arbetat sammanlagt 16 år som kanthyvlare på järnverket och som byggnadssnickare i trakterna. Hur var det att ta det steget?

Det var fullkomligt idiotiskt, egentligen. Men jag såg en ny värld öppna sig och jag tog steget. Det var vågat, men jag blev samtidigt aktiv i olika sammanhang, deltog i författarturnéer i framförallt Norrland och en massa annat.

Vad har du velat förmedla med dina texter och vad har din tidigare yrkesbana betytt för ditt skrivande?

Jag har velat gestalta och synliggöra de miljöer i arbetarklassen som jag själv upplevt. Det är få som gestaltat dessa miljöer. Jag anser att en skildring av en brukskåk på Järngatan i Sandviken är lika mycket värd som t. ex. en skildring av Stockholms innerstad. I "Syrenernas tid" och de andra delarna i trilogin valde jag i texten att balansera mellan humor och allvar, för skratt och gråt ligger väldigt nära varandra.

Min erfarenhet från arbetarklassen betyder mycket, den ligger till grund för mitt författarskap. Man behöver ha specifika erfarenheter för att kunna skriva, utan att det blir ytligt eller en konstruktion. Det gäller att förvandla sina egna erfarenheter till litteratur och att känna att man har någonting unikt att förmedla.

Men ”arbetarförfattare” är ett komplicerat begrepp, det placerar in den som skriver i ett fack som ses som lite sämre. Ett slags klassförakt. Det är inte helt enkelt. Men om man som jag är uppväxt i en arbetarfamilj, kommer ur en släkt med bara arbetare och har arbetat 16 år i tung industri, då är man en arbetarförfattare vare sig man vill det eller inte.

Dina romaner utspelas i Sandviken. Varför har du valt att skriva om Sandviken?

Varför skriva om någon annan plats? Jag är född i Hälsingland och uppväxt i Gästrikland. Att skriva om Sandviken har varit naturligt för mig. Det är den plats jag känner bäst.

Jag skriver också om Sandviken av tacksamhet för att mitt liv inte slutade i tragik. Men "Syrenernas tid" skrev jag faktiskt i ett torn i Norberg i Västmanland. Under 18 år bodde jag på andra ställen i landet för att få skrivro och lite distans till den miljön jag kom ifrån. Men jag är en Sandvikenförfattare som på senare år återkommit till stan och stannat kvar.

Hur ser din skrivprocess ut?

Jag planerar alltid noga. Inför romanen "Agitatorerna" läste jag t. ex. allt om året 1909. Fast jag har ingen detaljerad plan över hela berättelsen, den växer fram allteftersom, men jag vet vart jag är på väg och ungefär hur slutmålet ser ut. Sedan krävs mycket efterarbete. Ju mer man stryker desto bättre blir kärnan. Det är hemligheten i författarskapet – att stryka!

Som du nämnde tidigare så har du varit aktiv på en rad olika sätt vid sidan av ditt författarskap. Du är t ex initiativtagare till att Sandviken sedan 2016 är en fristadskommun. Hur har ditt engagemang sett ut genom åren? Vad är du särskilt stolt över?

Anledningen till mitt engagemang var att jag ville betala tillbaka för allt som litteraturen gett mig. Att litteraturen varit så viktig för mig skapade en förståelse för att den också måste vara viktig för andra. Några saker jag ser tillbaka på är hur jag i mitten av 70-talet startade Gävleborgs litteraturförening tillsammans med gävlepoeten Stig Andersson. Under samma period startade jag också tidskriften Café Linnéa med noveller och artiklar om lokal kulturhistoria från Sandviken. Vi hade faktiskt ca 600 prenumeranter i Sandviken!

Genom Gästrikebuketten på 80-talet lyftes lokala författare fram i olika arrangemang som innehöll samtal och musik. Under fem års tid ägde 75 program med 25 olika författare rum.

Jag var också ordförande Norrländska Författarsällskapet och senare vice ordförande i Sveriges Författarförbund. Men allra mest stolt är jag över Föreningen Arbetarskrivare som jag startade i mitten av 80-talet. Föreningen, som samlar författare som skriver om klass och arbete, lever än idag! De har en fin verksamhet över hela landet och ger, bland annat, ut tidskriften "Klass" och vartannat år en antologi.

Har du något skrivprojekt på gång just nu?

Inte ens min fru Anette vet vad jag skriver på… Magin försvinner om jag berättar, man pratar sönder berättelsen. Men författarskapet pågår hela tiden. I huvudet.

Avslutningsvis vilka råd vill du ge till alla med författardrömmar?

Mitt råd är samma som jag fick från Stig Sjödin – att läsa mycket! Och att utgå från sina egna erfarenheter, att ta ur sitt eget liv och skriva med hela kroppen: med hjärtat, könet och kroppsvätskorna.

 

Fotografi: Jane Morén

Böcker av författaren

76665
Av: Andersson, Bernt-Olov
76666
Av: Andersson, Bernt-Olov
55092
Av: Andersson, Bernt-Olov
85370
Av: Andersson, Bernt-Olov
394719
Av: Andersson, Bernt-Olov
75472
Av: Andersson, Bernt-Olov
120358
Av: Andersson, Bernt-Olov
68147
Av: Andersson, Bernt-Olov
94921
Av: Andersson, Bernt-Olov
37395
Av: Andersson, Bernt-Olov

Språk

Faktaruta

Födelsedatum: 8 november 1947

Genre: Skönlitteratur, poesi, dramatik, låttexter, sakprosa

Geografisk anknytning: Kilafors och Sandviken

.

Gävleborgsförfattare