Helene Rådberg

Helene Rådberg

Helene Rådberg är uppvuxen i Sandviken och debuterade 1998 med diktsamlingen ”Mellan henne och jag”. Hennes senaste diktsamling heter ”Politiken” och 2020 gavs romanen ”Mammajournalerna” ut av Ordfront förlag, till idel beundran.

Valåret 2018 kom din senaste och femte diktsamling ”Politiken” ut och nu är det återigen dags för svenska folket att gå och rösta. I diktsamlingen skildrar du bland annat vårdpersonal och fritidspedagoger med nedslitna, ömmande kroppar. Har det hänt något under dessa 4 år? Är du fortfarande lika arg över orättvisorna eller har det övergått i uppgivenhet? Vad bör göras?

Stor fråga, just nu tycks rörelsen snarare vara mot att försämra arbetsvillkoren ytterligare. Med större barngrupper både inom förskolan och på fritidshemmen. Jag är fortfarande lika arg eller kanske argare och in i det har förtvivlan rört sig som om det är omöjligt att nå fram med alla de rop som stumt hörs genom de utbrända, de utmattade, genom alla de som varje dag kämpar för att hålla omsorgen och vården, som varje politiker i varje val omtalar som viktigt att värna, från att krascha och sedan kraschar själva som om det är ett pris som krävs av de omsorgs- och vårdanställda. Och vad bör göras? Det finns bara en väg: Att göra uppror – höja rösterna.

Jag upplever att du i diktsamlingen arbetar mycket med industrialiseringen av offentlig sektor och hur språket avhumaniserar och abstraherar mänskliga erfarenheter, hur språket är ett maktmedel. Det är som att du försöker luckra upp byråkratsvenskan, bryta sönder industrivokabuläret. Är jag något på spåren eller helt ute och cyklar?

Tack, så fint att du ser det. Jag tänker på hur män strömmade ner i Järnverket i Sandviken där jag delvis växte upp. Och senare strömmade kvinnor ut i de nya låglöneyrkena på samma sätt utan att det från samhällets sida jämställdes lönemässigt. Ingen ville tala om hur tungt vårdarbetet och omsorgsarbetet var och är. Vi fick aldrig med oss kunskapen om det dubbla förtryck det var att gå från arbetet i hemmet till arbetet utanför hemmet, det arbete som nu har industrialiserats. Och fortfarande är det kvinnorna som förväntas orka med både hemarbetet och lönearbetet i offentlig sektor. Inom vården finns Sveriges vanligaste yrkesgrupper. För att beskriva det behövs ett hårt språk.

Sedan 2020 är Barnkonventionen svensk lag. Kan det vara ett verktyg för att förbättra villkoren för det låglönekollektiv som du gett en röst eller är det återigen bara tom retorik?

Jag ser inga tecken på att Barnkonventionen förändrat något. Utom kanske att barn som upplever våld i familjen nu ses som brottsoffer och har rätt till brottskadeersättning. Vilket förstås borde varit självklart långt tidigare. Om Barnkonventionen hade avgörande betydelse skulle det satsas på förskolan. När förskolan storskaligt byggdes ut på 60- och 70-talet sades den vara kompensatorisk när det gällde att ge barn en så likvärdig barndom som möjligt. Vi är långt ifrån den politiska målsättningen nu.

Ditt författarskap har framförallt rört sig inom poesins form. Hur blev du poet? Kom det naturligt eller av nödvändighet?

Egentligen en omöjlig fråga att svara på. Var kommer det språket ifrån har jag undrat själv. Det letade sig egentligen fram när jag gick. Fraser och rader rörde sig i min kropp, jag säger kropp inte huvud. Orden letade sig fram och jag skrev ner dem i den fickstora anteckningsboken jag började bära med mig. Ord och rader som jag inte själv förstod om de hörde ihop eller vad de ville. Den anteckningsboken blev så småningom min debut ”Mellan henne och jag”. Nu när jag ibland bläddrar i den kan jag minnas exakt var jag gick, vilken sten som nämns och så vidare. Kanske det poetiska språket bara till sist smet förbi mitt intellekt som ville censurera, inte lyssna, inte minnas. Ibland har jag tänkt att det också har med all musik jag växte upp med och där den moderna jazzens frihet finns kvar och letade/letar sig fram i språket. När jag skrev mina två senaste diktsamlingar ”Det gula rummets små terapistycken” och ”Politiken” hade jag till den förstnämnda ”Den silvriga barnkammarboken” med rim och ramsor och till den andra Toril Mois lilla skrift ”Språk och uppmärksamhet” som ställde frågan: Vad ser vi? Dessa två böcker var då mina ”samtalspartners” och färgade mina böcker så att den första kanske blev lekfullare och den andra speglade tid och erfarenhet.

Vad tror du om poesins framtida öde, i dessa tider av ”storytelling” och Storytel?

Poesin har inget värde. Den är värdelös när det gäller marknadsvärde och det speglas i hur många diktsamlingar som släpps i olika tider och ekonomier. Jag tänker att just nu släpps det få diktsamlingar på de stora förlagen men att det finns en hel myllrande rörelse där poesin finns som spoken word, i uppläsningar på olika scener och så vidare. Så poesin lever i språkets mylla och växer, förgrenas ut i nya texter på alla möjliga digitala plattformar. Kanske som en sorts motrörelse mot dagens trånga bokmarknad.

Tillsammans med Anna Jörgensdotter och Carolina Thorell skrev du boken ”Livfjädrar : kvinnornas Sandviken”. Ditt förhållande till hembygden har inte alltid varit rosenskimrande, hur ser du på Gästrikland idag, Arkadien eller avkrok?

Jag tänker att Gävleborg med städerna Sandviken, Bollnäs och Gävle är min hembygdstriangel. Det är där jag hämtar mitt språk. Så för mig i mitt skrivande är det en utgångspunkt.

Din senaste bok är romanen Mammajournalerna, hur är det att skriva om sig själv och sin familj så explicit?

Jag har inte tänkt så. Jag har tänkt att jag lyfter erfarenheter av kvinnor/psykiatri/ patriarkat – med mitt liv som exempel. Och att staden Sandviken med sin stränghet också är en av huvudkaraktärerna i den boken. Jag hade inte kunnat skriva den utan den erfarenhet jag själv vacklade i. Det var förstås mycket smärtsamt i början av skrivandet men samtidigt har det varit nödvändigt. Jag minns skammen när jag först började säga – min mamma tog sitt liv. Och nu har jag sagt det så högt i boken att jag aldrig behöver skämmas mer oavsett vad man tycker om att skriva den sortens självutlämnande text.

Är det någon författare eller konstnär som betytt extra mycket för dig? Förutom Karin Mamma Andersson såklart, vars tavlor pryder dina två senaste diktsamlingar.

Käthe Kollwitz. Lena Cronqvist. Jag har alltid varit fascinerad av Lena Svedbergs bilder. Pippilotti Rist. Sophie Calle. Vissa utställningar har jag rest långt för att se. Jag har önskat att någon skulle fört in samtidens konst redan när jag gick på gymnasiet i Bollnäs! Tänk att ha fått möta kvinnliga konstnärer som redan då ifrågasatte den kvinnliga kroppen och dess plats i världen! När det gäller författare skulle listan bli alltför lång…

Har du något skrivprojekt på gång just nu?

I oktober kommer min andra roman med titeln ”Kvinnorörelse”. I den gräver jag mig djupt ner i tiden vid förra sekelskiftet genom att följa min mormorsmor Hildas väg från Norrköping, där hon som 17-åring 1884 möter Frälsningsarmén och blir en av deras först utbildade kvinnliga officerare på krigsskolan i Stockholm. Och som sedan i rask takt med order från kommendör Hanna Ouchterlony rör sig genom Sverige för att öppna nya kårer. Innan hon tyngd av det hårda väckelsearbetet och med hot om fängelse efter att Frälsningsarmén överträtt mötesförbudet lämnar den. Kapten Hilda Ringkvist blir fru Hilda Adamsson, hon föder barn och flyttar till Gävle, där hon snart är en del av den tidigaste socialdemokratiska kvinnorörelsen. Det har varit mycket lustfyllt att stifta bekantskap med Hilda och hennes tid. Till hennes vänner i Gävle hörde Fabian Månsson och Maria/Maja Kvist, båda tidiga agitatorer inom socialdemokratin.

Jag uppfattar att en del av ditt författarskap handlar om att ge en röst åt tidigare förbisedda grupper, som varit ”osynliga i brukets och männens skugga”. Hur får vi fler människor att våga höja rösten, att våga ta till pennan och uttrycka sina erfarenheter?

Jag ser en sådan pågående rörelse där Föreningen Arbetarskrivare har stor betydelse. Jag läser just nu om Kristian Lundbergs böcker ”Yarden” och ”Allt ska vara kärlek” kanske de mest betydande böckerna om arbetarklass och osynlighet som skrivits under senare år. Texter som vidgar begreppet arbetarlitteratur in i vår tid.

Avslutningsvis: vilka råd vill du ge alla som när författardrömmar och vill komma igång med sitt skrivande?

Läs och skriv och läs och lyssna på det språk som kommer. Försök inte anpassa det du skriver till en tänkt läsare eller marknad.

Böcker av författaren

580054
Av: Rådberg, Helene
30238
Av: Rådberg, Helene
516205
Av: Rådberg, Helene
117906
Av: Rådberg, Helene
209930
Av: Rådberg, Helene
353070
Av: Rådberg, Helene
126905
596908
Av: Rådberg, Helene
631810
Av: Rådberg, Helene

Språk

Faktaruta

Födelseår: 1950

Genre: Poesi

Geografisk anknytning: Sandviken

.

Gävleborgsförfattare