Katarina Widholm

Katarina Widholm

Katarina WidholmKatarina Widholm föddes 1961 i Bergsjö, flyttade till Söderhamn i samband med skolstarten och bor numera i Hudiksvall. Hon debuterade 2009 med barnboken Jina med J och har sedan dess skrivit ytterligare barnböcker, poesi, recensioner och artiklar. Hon erhöll Hudiksvalls kommuns kulturpris 2011, Författarfondens stipendium 2012 och Region Gävleborgs kulturstipendium 2019.

Du debuterade 2009 med barnboken Jina med J. Hur kom det sig att du började skriva?

Ursprungligen hänger det samman med att jag var väldigt intresserad av att läsa som barn. Så såg jag filmen Krig och fred (efter Tolstojs roman med samma namn) på tv och blev så fascinerad att jag lånade boken och försökte skriva en fortsättning. Sedan kom jag på att jag kunde skriva något själv i stället. Jag började skriva historiska berättelser, gärna kärlekshistorier. Jag skrev dem i skrivböcker och tvingade ett par kompisar att läsa och tycka någonting. När jag var i femtonårsåldern hade jag mitt första sommarjobb på museet i Söderhamn och för pengarna jag tjänade köpte jag en skrivmaskin, för det skulle man ha när man författade. I den vevan började jag skriva mer poesi och det höll i sig under hela tonårstiden. Under gymnasietiden gjorde jag en poesisamling som specialarbete. När jag var nitton kom jag in på kursen Skapande svenska på Stockholms universitet. En fantastisk utbildning med professionella lärare som själva var författare och poeter, till exempel Göran Hägg och Tom Hedlund. Det gavs ut en antologi efteråt och jag fick en diktsamling utgiven. Jag fortsatte skriva, men sedan kom liksom livet emellan, med pluggande och karl och barn, då blev det inte så mycket skrivet. När barnen blev större i slutet på 90-talet kände jag att jag måste fortsätta och började på lite olika projekt. I den vevan kom datorerna in i bilden och det blev lättare att sitta och skriva. Så blev min son sjuk i cancer och då omprövade jag väldigt mycket i mitt liv, bland annat att jag måste vara sann mot mig själv och göra det jag ville, och då blev det att jag skulle skriva. 2009 lyckades jag få Jina med J utgiven. Då började jag också samarbeta med Jens Ahlbom, som är en väldigt duktig illustratör och god vän.

Har du blivit inspirerad av andra författare? Vilka, i så fall?

Först och främst Astrid Lindgren. Minst en gång om året brukar jag läsa om hennes flickböcker om Kati, Kerstin och jag och Britt-Marie lättar sitt hjärta. Flickböcker har påverkat mig, ja kanske just de här lite skojiga. Jag är väldigt förtjust i svenska författare, till exempel Kerstin Ekman och Torgny Lindgren, tycker om när det finns humor och självdistans. Andra författare som inspirerat mig är PO Enquist, Elisabeth Rynell, Alice Munro, Kerstin Thorvall, Joyce Carol Oates, Pär Lagerkvist, Hjalmar Söderberg, Tomas Tranströmer … ja listan kan göras hur lång som helst.

Vad betyder Nordanstig, Söderhamn och Hudiksvall för dig och vad har du hämtat därifrån i dina böcker?

Hassela har alltid varit min fasta, trygga punkt i tillvaron. Jag bodde ju i Bergsjö som barn, men vi har alltid haft stuga i Hassela vid Hasselasjön, så jag har tillbringat mina somrar där. Mamma och pappa kommer från Hassela, mina far- och morföräldrar också, och min syster har stuga där. Om det är soligt och varmt väder och man inte är på stranden vid Hasselasjön, har man gått miste om den dagen! Så jag känner starkt för Nordanstig. Men det som mer präglat mig är skoltiden i Söderhamn, dit vi flyttade i samband med skolstarten. Då blev det ett annat slags liv. Jag blev väldigt intresserad av kultur tidigt, började sjunga, gick i musikskolan, var med i körer, spelade teater … en rolig och positiv tid, förutom att min mamma dog när jag var sjutton. Hudiksvall är hemma. Hudiksvall är jättefint, särskilt på vintern. Älskar vännerna, spelmansstämmorna, kulturlivet, utflyktsbergen och norra Hornslandet. Och vårt lilla hus.

I mina böcker har jag inte skrivit ut exakt var personerna i böckerna befinner sig, för jag vill vara lite fri. Men södra Norrland har jag låtit skina igenom mer och mer, en del verkliga ortsnamn nämns, till exempel Ljusdal, Kilafors, Gävle, Hudiksvall … medan andra är påhittade och kanske hopsatta från min barndom. Långsjön i Vill du det, Jina? till exempel, är alla sjöar i Hälsingland, eller vilken som helst.

Din kärlek till djur, natur och barn avspeglar sig tydligt i dina böcker. Varför är du speciellt förtjust i kråkfåglar?

Därför att de är så smarta och kan lära sig saker, helt enkelt. En gång när jag hörde en korpfamilj ropa på varandra, testade jag om jag kunde låta som en korp och då plötsligt kom en av korparna flygande helt nära mitt huvud! Så jag brukar säga att jag kan prata korpiska.

Jämsides med att du skriver böcker, leder du poesikurser för barn, gör författarbesök i skolor och bibliotek, är verksam som kulturskribent inom Mittmediakoncernen, driver en blogg och twittrar. Är det någon skillnad i skrivandet och hur ser din skrivprocess ut?

Olika skrivande är det ju absolut, men sättet att skriva på är nog ganska lika, för jag skriver ju sådant som jag själv skulle vilja läsa, jag tänker sällan på vilken genre det gäller eller om det är en speciell mottagare. Men det är klart att om man skriver för barn, så måste man tänka sig för vad man använder för ord och vilken nivå det är på dem. Det kräver mycket mer redigering när man skriver för barn, man får inte vara för ordrik utan de ord man använder ska vara de rätta. Bilderboksspråk och poesi till exempel är ju otroligt nära varandra, där måste man leta efter exaktheten i ordet. Många tror att det är lätt att skriva barnböcker för att det är så lite text, men ofta ska man berätta en lång historia, fast göra det mer komprimerat. Då måste man vara mycket mer noggrann med vilka ord man använder och på vilket sätt man berättar. Därför skulle jag vilja påstå att det är svårare att skriva en barnbok än en deckare till exempel.

Skrivprocessen är för det mesta så att det kommer en tanke eller en idé, då är det ofta ett slags sammanhang eller en person som dyker upp först, som till exempel Olle i min senaste bok Lära hundar simma. Jag tycker det är väldigt roligt att simma och när jag var på stranden och hörde tjatiga föräldrar gnälla på sina barn att de skulle gå i och öva simning - medan de själva stod på land och visade att de tycker att det är jättetråkigt – då såg jag Olle framför mig och tänkte att det här skulle jag vilja göra någonting av. Sedan började jag skriva. Jag är inte så där att jag gör hela ploten och sätter upp lappar, utan jag börjar skriva och så vet jag inte riktigt hundra vad det ska bli av det från början. Ungefär hur det ska sluta vet jag nästan alltid, men inte hur jag ska ta mig fram dit, vilka grejer som ska hända på vägen. Ibland tar det stopp, då gör jag ett hopp längre fram i tiden i texten och sedan får man gå tillbaka om man behöver ändra någonting. Ibland dyker det upp personer i texten - som jag bevisligen har hittat på - men som jag inte förutsett vilken roll de ska få. Ett exempel är stallgubben Leif i böckerna om Jina. Det har alltid funnits en stallgubbe i alla stall jag varit, som varit ganska grinig och som man har varit lite rädd för. Så jag hade inte någon tanke från början att Leif skulle bli god vän med flickorna och ha en massa mjuka sidor. Det var lite roligt att upptäcka. Jag kan inte skriva så där väldigt strukturerat som många gör, utan jag skriver på helt enkelt, tills jag får en historia som håller ihop.

Jag brukar säga när jag berättar för barn i skolan, att när man skriver ska man vara två personer. Först är man kreatör och sedan är man redaktör. När man är kreatör, den som hittar på saker, ska man bara låta det komma, då håller man inte på och suddar och går tillbaka, utan då skriver man på. Då är det också viktigt att man inte blir störd av någon, för då förstör man skapandeprocessen. Men sedan, för att någon annan ska kunna läsa det man skrivit, sätter man på sig nya glasögon och blir redaktör. Då tittar man på texten utifrån. Hur skulle det här uppfattas? Finns det någon som kan förstå det här om jag skriver på det här sättet? Jag är utpräglad morgonmänniska, då är jag kreatör, går upp ganska tidigt, sätter mig och skriver vid halv sju, sju och håller på fram till lunch, sedan kan jag inte hitta på längre. På eftermiddagarna är det redigering och research. Sedan försöker jag läsa hela tiden också. När jag är klar med en bok är det testläsare som tar över. En av mina vänner som läste mina skrivböcker när jag var i tonåren och numera är doktor i litteratur är en av de viktigaste testläsarna. Sedan brukar jag anlita en lektör som läser igenom professionellt, innan jag skickar vidare till förlag.

Jag blir nyfiken på ditt nuvarande skrivprojekt, med nya teman och ny målgrupp. Vad vill du berätta om det?

Det är ett större projekt som utspelar sig på 30-talet och som handlar om en ung kvinna som lämnar Hudiksvall för att bli hembiträde i Stockholm strax innan krigsutbrottet. Jag har skrivit romaner tidigare som inte blivit utgivna, så på det viset är det inte en ny målgrupp. Från början tänkte jag att det skulle bli en ungdomsbok, men sedan kände jag att det kanske är en bok för vuxna, så då vidgade jag projektet. Dels är det roligt att fördjupa sig i något; hur var det att gå omkring i Stockholm på 30-talet precis före kriget och hur tänkte folk då? Dels vore det naturligtvis roligt med en större läsekrets också, det ska jag inte sticka under stol med.

Avslutningsvis, vilka råd vill du ge till alla med författardrömmar?

Jag har gått en hel del skrivarkurser och de är bra såtillvida man får sig en spark i baken att skriva, man får träffa likasinnade och man tränar sig på att ge och ta kritik av text. När man har lämnat ifrån sig en text, lever den sitt eget liv och man måste kunna släppa taget när man väl är klar. Man måste också avsätta tid för att skriva, det går inte att gå och vänta på att man ska bli inspirerad, utan många gånger får man sitta där och harva … skittråkigt … men det går ju inte att skriva böcker bara på flow. Man ska också låta bli att vara så kritisk när man har lite tunga dagar, kanske hoppa över redigerandet och låta texten vila. Att respektera sina egna förutsättningar för skrivande är också viktigt. Jag behöver stabilitet och lugn och ro, skulle aldrig kunna gå och sätta mig på ett café och skriva. Men det absolut viktigaste om man vill bli författare, är att läsa mycket, helst olika sorters litteratur, gärna till exempel svenska klassiker.

(Texten om Katarina Widholm publicerades i juni 2020)

Böcker av författaren

Språk

Faktaruta

Födelsedatum: 23 september 1961 

Genre: Skönlitteratur för barn, poesi, recensioner, artiklar 

Geografisk anknytning: Nordanstig, Söderhamn och Hudiksvall 

Artiklar och dikter

Artiklar och recensioner:

"Om herrunderkläder förr" - Mittmedias tidningar

"Dialekten är känslornas och kärlekens språk" – Mittmedias tidningar
 

Dikter:

"Om skogen" 

.

Gävleborgsförfattare