Vibeke Olsson Falk

Vibeke Olsson Falk

Vibeke Olsson FalkVibeke Olsson Falk är dotter till det välkända journalistparet Margareta Sjögren och Jan Olof Olsson (Jolo) och skrev sin debutroman redan som femtonåring! Hennes historiska romaner om den romerska kejsartiden är mycket välkända och hennes vida omtyckta serie om Sundsvallsflickan Bricken är snart inne på sin sjunde del. Vibeke har bland annat erhållit De Nios vinterpris Ivar-Lo-, Lars Widding- och Lars Ahlin priset.

Du har skrivit flera romansviter, till exempel serien om Bricken som utspelar sig kring sågverksepokens Sundsvall. Vet du hur de ska utvecklas i förväg - vad som ska hända, vilka som ska leva och dö - eller sker det eftersom?
Både och skulle jag vilja säga. Den bästa liknelsen jag har hört om att skriva romaner handlar om bilkörning. Säg att du ska åka från Hudiksvall till Sundsvall en kväll: du vet hur du ska åka och vart du vill komma men när du väl är på väg så ser du bara det som strålkastarna lyser upp. Man vet vart man ska men kan inte förutse vad som dyker upp längs vägen.

Till hösten kommer ju den sjunde (och sista?) boken om Bricken. Hur känns det att säga farväl?
Som skuggan följer ljuset är, hoppas jag, inte den sista boken i serien. Men det är alltid svårt att säga farväl, känslan liknar den som uppkommer när man läst färdigt en riktigt bra och tjock roman. Min pappa brukade berätta om när min farmor läst ut Borta med vinden, hon grät en stund över att den var slut och sedan gick hon och hämtade del 1 för att börja om på nytt. Sorg är ett för starkt ord men visst uppstår det en saknad. Nu är jag så lyckligt lottad att när det gäller Bricken-serien så finns Svartvik fortfarande kvar, så jag kan fortsätta att leva i den miljön genom mitt ideella engagemang för platsen och dess historia.

Du verkar ha ett genuint intresse för historien, är du orolig för hur den nonchaleras av samhället idag? Jag tänker på debatten kring antiken i historieämnet vi hade i höstas, och Lärarfackets upprop om att det är för få timmar i historia i skolan.
Det oroar mig väldigt mycket, på flera plan. Det är en fara för demokratin och samhällsutvecklingen att man inte förstår vilka tecken som är varningstecken. Jag läste en artikel av Kjell Westö nyligen som tog upp det hårda debattklimatet i Sverige, han menade att man i Finland aktar sig för den sortens debatt eftersom man minns inbördeskriget 1918. På ett personligt, psykologiskt plan så tänker jag på den nuvarande pandemin som ju ingen kunnat föreställa sig. Historien är full av människor som levt med farliga sjukdomar i sin vardag, som spanska sjukan, lungsot, difteri och pest. Före antibiotikan upptäcktes var lunginflammation otroligt dödligt men det var något som människor lärt sig leva med. Vi kan finna tröst i historien nu när vi själva lever i ett för oss ovant tillstånd.

Historien är livsviktig både för politiska och personliga perspektiv och jag tror att det egentligen inte är svårt att locka ungdomar att bli intresserade av historien. Jag och min man har bland annat upptäckt P3 Historia på radion som ju är jätteintressant, att tro att det inte går att locka ungdomar till historia är en fördom både mot historien och mot våra ungdomar.

Vad behöver vi samtidsmänniskor lära av historien?
Det finns hur många lärdomar som helst att dra, men något kort: vår sårbarhet som människor. Man kan inte lita på att människan alltid handlar rationellt, att vi alltid kan ta kloka och välgrundade beslut, att vi är immuna mot grupptryck och stamtänkande. Historien kan lära att vi är lika sårbara som alla andra människor som funnits före oss.

Vilken historisk period skulle du själv vilja leva i, eller prova på att leva i?
Man vill ju inte leva i en period utan vår moderna sjukvård, men en period jag är väldigt förtjust i är andra halvan av 1800-talet. Ångan, folkrörelsens och hoppets tid. Det var naturligtvis en tid då de flesta människors liv bestod av otroligt hårt arbete men det fanns en framtidstro och en mänsklig sammanhållning som jag finner otroligt fascinerande.

En stor del av din produktion är historiska romaner, hur går researchen till när du ska skriva en sådan?
Jag skriver framförallt om tre epoker: andra världskriget, romerska kejsartiden och sent 1800-tal i serien om sågverken. Just nu har jag allting lättillgängligt hemma i mitt bibliotek men när jag började gick jag till biblioteket och beställde fram böcker om ämnena, och utifrån referenser och källhänvisningar fortsatte jag vidare. Inför serien om Bricken använde jag mig också av dokument som finns på plats i Svartvik.

Du har ju en omfattande produktion bakom dig, vilket ju inte är konstigt eftersom du debuterade redan som 17-åring. Är det något verk du känner extra mycket för?
Nu ska vi se… Hedningarnas förgård, Krigarens sköld, Skymningens nådatid och Drömmen om Elim.

Du är uppvuxen i Stockholm men har sedan länge bott i Ryggesbo utanför Edsbyn. Hur är ditt förhållande till Hälsingland och din nya hembygd?
Jag älskar Hälsingland och jag har fått nåden att bli hälsing genom min man, han är uppvuxen i Ryggesbo och vi bor i hans föräldrahem. Det känns väldigt fint att han gett Ryggesbo till mig och jag Stockholm till honom, det är jag väldigt tacksam över. Vi delar numera vår tid mellan Ryggesbo och Stockholm, för att vara närmare vår dotter. Hälsingland är en fantastisk plats, dels att det finns skogar och sjöar men även hav och kust. Jag tycker väldigt mycket om kuststäderna, Hudiksvall och Söderhamn men också Sundsvall som har en speciell plats i mitt hjärta. Om jag skulle göra lite reklam för Hälsingland så säger jag att där finns den unika norrländska skönheten men också det mellansvenska avståndet. Det är inte alls långt från Hudiksvall till Stockholm och det är inte långt till Dalarna eller till Sundsvall, det tror jag många i södra Sverige inte tänker på.

Avslutningsvis, vilka råd vill du ge till alla där ute med författardrömmar?
Först måste jag säga att det är ju mycket lättare att ge ut böcker i dag, både genom egenutgivning och så kallade hybridförlag. Men av just den anledningen är det är mycket svårare att få uppmärksamhet för sin bok, man kan inte förvänta sig att man ska lyftas fram och få åka runt och presentera sin bok när man väl gett ut den. Om drivkraften att skriva är stor ska man såklart göra det och när en bok väl finns där så lever den sitt eget liv, det är alltid någon som kan hitta den och bli nyfiken i framtiden. Om man bor i Hälsingland så vill jag också tipsa om att gå med i föreningen Skrivare i Hälsingland, det är en jättetrevlig förening där man möter människor som skriver på många olika nivåer. Om jag ska ge två praktiska råd så är det första att läsa mycket! Inte bara det man gillar utan också sådant man ogillar, för det tvingar en att fundera på vad det är med texten man ogillar, vad som inte är bra. Jag rekommenderar också att man försöker lyssna på hur folk faktiskt pratar. Jag tycker särskilt att man ska lyssna på äldre människor som ofta har ett mycket rikt språk. Jag minns en undersökning som handlade om att människor skulle beskriva en bild med ord - det var äldre kvinnor från arbetarklassen som visade sig ha det rikaste ordförrådet!

(Texten om Vibeke Olsson Falk publicerades i september 2020)

Böcker av författaren

460760
Av: Olsson, Vibeke
451770
Av: Olsson, Vibeke
457692
Av: Olsson, Vibeke
521529
Av: Olsson, Vibeke
445937
Av: Olsson, Vibeke

Språk

Faktaruta

Födelsedatum: 24 januari 1958

Genre: Prosa, Barn & Ungdom

Geografisk anknytning: Ryggesbo (Edsbyn), Bollnäs

.

Gävleborgsförfattare